Hej! Jag är 13 år snart 14 o har självskadebeteende jag har sträck efter rakhyvlar på armarna. Jag mår bra flr stunden när jag skär mig men efter en stund mår jag bara sämre o vill falla ihop på golvet. Det är ingen som vet men min elev assistent o min bästa vän harvarna misstänka mitt självskadebeteende. Jag har haft det i ett halvt år o vill sluta men det känns omöjligt,det känns så bra att skada sig men jag vet inombords att det inte är bra o jag måste sluta. Jag vill inte prata med någon kurator för jag är rädd att hen kommer skvallra för min vårdnadshavare. Jag har ångest varje dag,jag applicerar fundation på mina streck och har asmycket ångest någon gång ibland får jag tankar om döden. Vad ska jag göra i den sitsen jag är i? Jag tänkte prata med min elev assistent om det efter höstlovet ,hon blir den första som vet nen vill få tips från er med känns så förbaskat svårt o sluta.
Svar
Hej!
Vad bra och modigt att du vill skriva till oss! Det låter som att du bär på tunga känslor och tankar.
För det första är det jättemodigt att du har tänkt prata med elevassistenten – det låter som en jättefin idé och som ett jättebra steg att ta hand om dig själv. För det andra vill vi säga att vi förstår att det är svårt att veta hur du ska sluta. Du skriver att du har ångest varje dag och att det känns skönt i stunden när du skär dig själv, men att du mår sämre efteråt och att du ibland har tankar på döden. Du är inte ensam om att känna så här, och du är inte ensam om att känna att det är svårt att veta hur du ska göra för att må bättre. Det är jättebra att du tar dina känslor på allvar, du ska inte behöva må så här och det finns hjälp att få.
Vi förstår att det kan kännas läskigt att prata med en kurator eftersom hen kan komma att prata med dina föräldrar. Vad är det som känns läskigast med att dina föräldrar skulle veta? Hur tror du att det skulle kännas om du istället berättade för dem själv om hur du mår? Skulle det kunna vara ett sätt för dig att kunna gå och prata med en kurator? Vi vet inte hur relationen till dina föräldrar ser ut, men om du någonsin skulle vilja prata med dem kanske du skulle kunna be elevassistenten om hjälp – den kanske skulle kunna sitta med om du berättar? Om du istället vill prata med oss på jouren så är du hemskt välkommen att ringa eller chatta med någon av våra jourer Hos oss är du alltid anonym.
Du skriver också att din vän har misstankar om att du självskadar. Hur skulle det kännas om du berättade för hen att du mår dåligt? Skulle det kunna vara ett sätt att få lite stöd?
Du förtjänar att må bra, och du är så stark och modig som känner att du vill ta hand om dig själv så mycket att du vill veta hur du ska sluta. Du är som sagt inte ensam i dina känslor, och vi på tjejjouren stöttar dig alltid.
Ta hand om dig! Kram!
//Tjejjouren.se
