Jag tänker på det här med ilska.
För några veckor sen fick jag frågan om jag är arg ofta. Det var i ett lite annorlunda sammanhang (läs: under en jobbintervju). Jag svarade ja. Jag är arg ofta.
Jag får ofta höra att jag är så arg, och att jag bryr mig för mycket. Och visst, jag tänker ibland att jag borde sluta bry mig så mycket, att jag inte kan rädda hela världen osv osv osv. Det är ju fina ord. Jag tänker att det skulle spara på mina krafter om jag inte tog en massa strider. På jobbet. I relationer. I samhället.
Men nej tack. Jag kommer inte sluta vara arg. Det kanske skulle spara på mina krafter, men vem skulle jag bli då? Hur ska jag kunna sluta vara arg när orättvisor pissar mig i ansiktet? När jag ser hur maktstrukturer, som kön och sexualitet och klass, ger oss helt olika förutsättningar i samhället. När jag ser hur personer behandlas fruktansvärt olika i situationer som jag faktiskt kan påverka? Och när jag ser vad det gör med personerna?
Jag vill tänka om. Jag vill hylla min ilska istället för att göra den till ett problem.
Att säga åt mig att sluta vara så arg är egentligen ett himla smidigt sätt att tysta mig. Att göra mig till problemet.
Strategierna för att tysta feminismen är så många att jag ibland blir helt yr.
Jag vill istället tacka min feministilska. Hylla alla feministers ilska mot samhällsstrukturer som gör att en pungbärande person (som också uppfattas som just en pungbärande person/snubbe) får guld och gröna skogar för sitt engagemang i samhällsfrågor (som ett exempel, listan på exempel kan ju bli rätt så lång) medan en fittperson får höra att den borde lugna ner sig.
Hur det kan vara negativt att vilja förändra förtryckande strukturer i samhället fattar jag inte riktigt, och det kommer jag nog aldrig att förstå heller. Det enda jag kan göra är att fortsätta ta striden, hålla fanan högt och att hålla ihop med andra som också vill förändra.
Johanna bloggar på fittforfight.
Lägg till kommentar