Jag har tidigare skrivit om hur jag hamnade i en relation där jag blev misshandlad av min pojkvän.
Jag lyckades ta mig ur det och gjorde till och med en anmälan, det läskigaste jag gjort i mitt liv bortsett från att sätta ner foten mot min dåvarande pojkvän och säga att jag fått nog.
För några dagar sedan fick jag veta att åklagaren valt att lägga ner allting och det blir därmed ingen rättegång och han kommer att gå ostraffad. Känslan efter att jag släppt brevet med nyheten var mestadels förtvivlan och jag förstod inte varför, följt av ilska. Ren och skär ilska mot honom och jag tänkte hemska tankar om hämnd mot honom.
Samtidigt inser jag att jag inte gjort anmälan i onödan, jag gjorde mitt bästa och det som inte gick att bevisa är trots allt inte ogjort, och nu vet han också att jag vet att det här är nåt fruktansvärt som han har begått mot mig. Jag har visat ett tydligt tecken för vad som kommer att hända om han ens tänker tanken på att göra det igen mot en annan tjej.
Jag tänker inte hämnas. Jag tänker vara den bättre människan av oss två och vara tacksam över det jag har och den kärlek jag möter och förtjänar varje dag. Jag har fortfarande demoner som jag kämpar med, jag blir otroligt arg på människor som försöker köra med mig och uttrycker min ilska mot dem, det är svårt att hitta en balans med humöret. Men så länge jag jobbar på det blir jag starkare hela tiden.
För er som funderar på att anmäla eller kanske inte vågar säger jag bara det här... Gör det. Jag är så glad i efterhand att jag gjorde det trots jobbiga förhör och trots att det inte slutade som jag hade tänkt mig.
Min anmälan mot honom kommer inte att försvinna och det känns som att det är den bekräftelsen jag behöver för att bevisa att jag inte accepterade vad han gjorde mot mig.
Lägg till kommentar