Visste du att jag älskade dig?
Nej såklart du inte gjorde, förlåt så dumt av mig att tro någonting sådant. Jag berättade ju det aldrig för dig. Men det är så märkligt att alla andra kunde förstå din betydelse för mig.
Jag minns den natten i fylledimman då jag kröp ner bredvid dig på köksgolvet och viskade att de tre viktiga orden aldrig skulle kunna vara tillräckliga för att beskriva någonting. Du vände inte ens blicken mot mitt håll utan fortsatte att prata med någon annan. Men du tog min hand och du höll den hårt. Så jag antar att du visste.
Jag har alltid trott att man aldrig slutar älska någon man en gång älskat. För det är så stort för mig att älska någon innerligt och från djupet av mig själv. Men för några veckor sedan skrev du till mig (efter 3 år av tystnad/ 7 mail från mig) och jag insåg att jag inte älskade dig längre.
Snopet hörde jag mina egna tankar komma ut ur min mun. Jag sa inte det där om att ha älskat/slutat älska till dig. Men jag skrev och frågade varför du hörde av dig? Varför nu och inte då när jag behövde dig? Då när jag drack för mycket alkohol för att slippa mig själv och vaknade upp bredvid främmande människor, då jag kände mig så satans fel att jag inte ens orkade gå upp ur sängen trots att jag inte ätit på dagar och magen krampaktigt skrek. Jag blev så arg när jag tänkte på det. Hur du bara kunde lämna mig i rännstenen och gå förbi utan ens en liten blick.
Men när du skrev för några veckor sedan bestämde jag mig för att jag inte ville ha människor i mitt liv som inte kan hålla min hand när jag ligger nere och behöver ett stöd. Jag behöver inte människor i mitt liv som är som du. Jag är ledsen men jag älskar dig inte längre och jag minns inte heller varför jag en gång gjorde det. Och det känns så hårt att skriva.
Lägg till kommentar