Anna-Frida: "Jag vill aldrig att det där händer igen"

När jag vaknar på morgnarna mullrar ilskan på andra sidan väggen, slår i tangentbordet och svär. När jag går och lägger mig på kvällarna följer blängande blickar mig och mitt försiktiga ”god natt” får ett muttrande svar eller bara tystnad.

Jag borde vara arg tillbaka men det är jag inte. Jag är ledsen, jag är oroad och jag är trött, så väldigt trött.

Jag vill helst av allt prata om det, reda ut vad som är fel och om det finns något att göra åt saken men jag orkar inte, möts av alldeles för kompakt tystnad när jag försöker prata. Den där ilskan är så destruktiv, skulle jag också bli arg skulle det bara bli värre.

Ilska ses ofta som en positiv kraft, de som är arga är de som gör något. Men i ilskan blir världen svartvit, utan nyanser.

Mina vänner som jobbar partipolitiskt odlar hela tiden sin ilska mot ”de andra”, odlar sin egen bild av att de själva är de enda som vill samhället väl och deras sätt är det enda riktiga.

Genom att skala bort allt komplicerat är det lättare att ta sig framåt men jag klarar inte av det där. Jag blir obekväm, jag tycker inte om den där svartvita världen. Jag vill förstå andra, inte hata dem.

Den där ilskan bygger murar mellan människor, den delar in oss i vilka som duger och inte duger. Vilka som bryr sig på rätt sett, vilka som får vara med och jag klarar inte av det.

När jag skulle skriva det här och jag inte visste hur eftersom jag inte blir arg sa min vän att jo, berätta om den gången du drog den där killen i håret. Jag vet inte om jag blev arg då, vad är arg egentligen?

Jag var trött och jag var nog lite ledsen över något, satt och halvsov på bussen hem från folkhögskolan där jag gick. Efter vägen gick en grupp skolbarn på bussen, de var ganska små, kanske tio. Pojken som satte sig bakom mig började sparka på min stol och jag orkade inte med det då, jag bad honom sluta men han slutade inte och jag kände mig frustrerad och hjälplös.

Det fanns ingenting jag kunde göra, han fortsatte sparka mig genom stolsryggen. Till slut vände jag mig om och ryckte honom i håret, hårt. Han blev chockad och kom av sig men sen fortsatte han sparka naturligtvis, mycket hårdare nu och jag bara satt där. Jag hade dragit ett barn i håret.

Min vän ser det som något positivt, en positiv ilska, han behövde lära sig att det inte är bra att sparka okända människor på bussar hur som helst, att man aldrig vet hur de mår och vad de är beredda att göra.

Jag ser det som att jag blev frustrerad och mötte våld med våld, och på så sätt gjorde våldet mer intensivt. Att jag drog ett barn i håret. Jag vet inte vad som hände sedan, hur han fortsatte efteråt, om jag eller min vän hade rätt.

Men jag vill aldrig att det där händer igen. Vad jag däremot gör då och då när det behövs är att fysiskt stoppa situationer som är fel.

Få den äckliga mannen utanför krogen att sluta viska onämnbara saker i mitt öra genom att slå honom lagom hårt i ansiktet, peka med hela handen och berätta att han ska gå.

Eller sätta benet mellan den hotfulla mannen och hans flickvän på tunnelbanan så han inte når att dra med henne ut när hon inte vill. Se och handla, inte behöva bli arg.

En gång blev jag faktiskt riktigt arg. Jag blev så arg så jag skakade och var helt handlingsförlamad. Det var Uppsala Pride 2009 och slutet av en paneldebatt om valet till EU-parlamentet. En tid innan hade Folkpartiet och Uppsala Pride haft en konflikt i tidningarna om antikapitalism. Den konflikten var löst och Fp var där.

När debatten tog slut tog en av arrangörerna till orda, beskrev konflikten väldigt vinklat, färgat av precis det där odlade hatet jag skrev om tidigare, och attackerade den ensamma Fp-debattören.

Hela publiken hurrade och applåderade och jag, som inte har något till övers för folkpartiets politik, höll på att sprängas av ilska.

Att använda sin maktposition på det sättet och vända ett helt rum mot en ensam person, det är inte ok. Då blev jag arg, det var tre år sedan och det har inte helt släppt ännu.

Nej, jag tycker inte om ilska. För mig är det aldrig en positiv kraft. Det är när jag inte blir arg som jag kan göra något. Att se något som är fel och att göra något åt det är en annan känsla. Den använder jag mig av ofta. Men det är inte ilska.