Jag har alltid varit tjejen med bra självförtroende.
Hon som vågar synas, prata med främlingar, bli arg och kritisera det som kritiseras bör. Men redan när jag var barn var det som att något inte var rätt. Jag ljög något otroligt. Om helt onödiga saker. Saker som skulle få mig att framstå som lite speciell.
Jag försökte få min bästis att tro att jag var en ande, jag spred rykten om de andra tjejerna och jag kom på helt befängda historier. De bara ploppade ut. Det fanns inte alls någon ventil. Direkt när jag hade sagt lögnen ville jag ta tillbaka den. Jag ville det av hela mitt hjärta men vågade inte. Till slut lärde jag mig dock att jag inte tjänar något alls på att ljuga. Det finns ingen som blir imponerad av en lögn.
Det krävdes ett ganska brutalt uppvaknande och sedan intensiv träning, som ingen visste om utom jag. Trots att jag blev äldre hängde dock känslan av att jag inte räckte till kvar. Mitt liv var troligen inte intressant nog. Att vara hemma och inte träffa några kompisar under en hel helg var otänkbart. Om det hände var det bara för att ingen tyckte jag var rolig, trevlig eller intressant nog att umgås med.
Än idag när jag går förbi en park t.ex. känner jag att jag inte räcker till. I parker sitter ofta människor (framförallt nu när det har varit så fantastiskt väder) i klungor eller par. De ger mig intryck av att vara spännande, häftiga människor, aldrig trötta, aldrig ensamma, aldrig med ångest eller en känsla av att inte duga. Min logiska hjärna vet att så inte är fallet. Alla är ensamma då och då, alla upplever ibland stress och har kvällar då de inte träffar någon. Om man inte har det, vad lever man då för ett liv?
Mitt mål är inte längre att bli häftigast av alla, utan att trivas med mig själv. Att vara sig själv och att trivas med sig själv är två skilda saker. Jag har varit mig själv i över tio år. Men jag är fortfarande inte säker på att jag duger. Det är svårt att inte falla för självskadebeteenden, men jag tvingar mig att lyssna på min logiska hjärna. Självskadebeteende löser inget, det skjuter bara upp det jag måste ta tag i. det har jag börjat göra nu och det är underbart och skitjobbigt.
Lägg till kommentar