Vardagsrädsla för mig är, eller förresten, skit i mig. Jag vill representera er alla, inte bara mig.
Som John Lennon en gång sa; "My role in society, or any artist's or poet's role, is to try and express what we all feel. Not to tell people how to feel. Not as a preacher, not as a leader, but as a reflection of us all."
Vardagsrädsla kan gestalta sig i så många olika former. Mobbning, intimitet, mänsklighet, döden, livet. Eller bara något så simpelt som att promenera hem själv när det börjat mörkna.
Jag tänkte prata om rädslor. I allmänhet, menar jag. Om man tänker efter är det ett väldigt fascinerande beteende som jag försökt analysera många gånger. Vad grundar sig rädslor på? upplevelser? minnen? ord? syner? tankar? känslor? jag tippar på alla nämnda alternativ i en kombination. Rädslor är något undermedvetet. Något som ligger och skvalpar längst ner i maggropen.
Personligen är jag livrädd för mörka vatten
Oro. Ångest. Rädslor framkallar ångest. Ångest framkallar rädslor. Och så spinner det runt, i en ond (nästan) obrytbar cirkel.
Det finns så mycket att vara rädd för, men samtidigt så lite. För jag menar, ska vi behöva vara rädda, egentligen? nej. Men pågrund av det samhället vi skapat, samhället vi byggt upp och matat, är vi rädda. Jag hörde ett påstående en gång, jag minns inte var eller hur eller av vem, men det låter rimligt, om man tänker efter riktigt noga. Monster skapar monster.
Fobier och rädslor då, är det samma sak? På ett sätt,ja. På ett annat, nej. Allting är indelat i olika "grader". Som det här med att man kan mäta sin ångest, det som psykologerna alltid tjatar om. "På en skala från 1-10, vart kan du placera ångesten nu?".
Rädslor visar sig ofta i drömmar.och drömmar är enligt undersökning, något undermedvetet. Vissa är rädda för att bli jagade. Andra är rädda för att falla i vattnet. Personligen är jag livrädd för mörka vatten. Det är något med det mörka, svarta, oändliga som skrämmer mig. Att inte veta vad som finns under vattenytan. Det är som att falla rakt ut i ingenting, och det får mitt hjärta att sätta sig i halsgropen. En återkommande dröm eller upplevelse är att jag blir jagad av någonting eller någon och sitter ihop kurad någonstans med benen långt uppdragna till hakan och gömmer mig för det som letar efter mig. Jag hatar den känslan.
Det här är undermedvetna rädslor som man inte riktigt kan sätta fingret på vad dem grundar på. Det i sig skrämmer mig. Sedan finns det rädslor som man vet precis och exakt vad dem grundar på och hur dem uppstått. Sådana rädslor kan man jobba med. Inte bli av med, men lära sig att hantera.
Andra människor kan bidra till rädslor. Våldtäkter och misshandel exempelvis. Det är något som ärrar permanent och raserar.
Man kan vara rädd för det mesta, om inte allt. Insekter, vatten, mörker, ljus, textiler, ljud, det övernaturliga, sjukdomar, katter, hundar, hästar, människor, känslor, ormar, sömn, män, kvinnor, reptiler, fiskar, mat, alkohol, klockslag, ensamhet, döden, livet.
Men den värsta rädslan är nog rädslan för sig själv.
Vad är du rädd för?
Lägg till kommentar