Nu ska jag våga dela med mig av en text. Den är väldigt privat och väldigt personlig.
Den kommer nämligen från min dagbok, och handlar om allt jag egentligen är rädd för, och som gör att jag inte orkar.
Kära dagbok
Hur jag jag orka livet? Jag orkar ju knappt ingenting.
Orkar inte klä på mig. Orkar inte gå till bussen. Orkar inte vänta på bussen. Orkar inte gå på bussen. Orkar inte vetskapen att folk ser mig - på bussen - skiter i mig på bussen. Ogillar mig. Orkar inte gå hela vägen till skolan. Uppför backen som kommer på vägen dit. Orkar inte ta mig in på skolgården, in i byggnaden och uppför trapporna, till skåpen.
Orkar inte se mina klasskamrater inte se mig. Avsky mig. Flina åt mig, i smyg. Jag orkar inte gå in i klassrummet och sätta mig längst bak - som ett mongolid för att jag måste. Orkar inte med att vara osynlig, men fruktar att ses av någon. Jag orkar inte med ensamheten och tystnaden. Med den obefintliga uppskattningen. Att vara, men inte veta vem man är.
Orkar inte. Orkar inte. Orkar FAN inte.
Orkar inte samma väg hem. Orkar inte tänka att mitt liv är meningslöst, varje dag. Har inte ork. Vill vara bra. Orkar inte låtsas som att allt är okej när jag dör. Orkar inte att jag inte kan berätta för någon. Orkar inte att folk klandrar en för att vara ledsen. Orkar inte deras oförståelse. Deras ignorans. Att de inte ser, inte bryr sig. Orkar med helg. Orkar stanna hemma och lida i min egen ensamhet med musik. Orkar bara det.
I helgen ska jag köpa Johanna Thydells nya bok. (Eller vinna den!) Berätta för mina föräldrar att jag älskar dem, på något sätt - kanske present. Vill cykla till centrum. Orkar inte det. Måste det.
Orkar bara imorgon med vetskapen att helg väntar.
Orkar inte att helgen - innan man hinner blinka, är över.
/d- en liten tjej som inte orkar mer.
Lägg till kommentar