Joanna: "Hans uppdrag var att isolera mig och få en viljelös docka"

Jag pratade med en kille massa på sms, men det blev liksom aldrig något mer. Vi träffades ungefär ett halvår/år tidigare. Men bara sms däremellan.

Sen kom dagen då vi träffades, det gick riktigt fort. Jag fick en kram när jag åkte hem med bussen. Sen bestämde vi oss för att träffas igen, väldigt fort. Det slutade med att jag fick ett sms där det stod att han trodde att han typ älskade mig. Jag blev jätte glad! Jag hade varit intresserad av den här killen i säkert 2 år, utan att ens veta vem han var. Det var en kompis kompis.

Vi blev ihop efter andra gången. Det var underbart! I början i alla fall... Sen började problemen komma. Det började med små skit saker, jag var iväg med en kompis och gick runt tio minuter i ett samhälle när vi alla som umgicks träffades en dag. Jag fick kastat i ansiktet på mig att jag inte brydde mig ett skit om honom som bara försvann sådär.

Okej, tänkte jag, jag ska ändra på mig, visa att jag visst bryr mig om dig.

Där tjejer gjorde jag mitt första misstag! Jag började göra som han ville, blev någon annan. Jag har alltid varit öppen och glad och spontan som person. Bit för bit försvann den som var jag. Jag vågade inte ens titta åt en annan kille, vare sig han var med eller inte. Hans kommentarer malde i huvudet. Jag blev instängd, tappade kontakten med mina kompisar och min familj.

Det var det han ville, hans "uppdrag" var att isolera mig så att han kunde trycka ner mig och få en viljelös docka. Jag tyckte något var fel, antagligen hela tiden. Men jag hade inställningen att man måste ju ändra lite på sig för varandras skull, kompromissa för att få det att fungera. Jag pratade med honom om det jag tyckte var fel. Han lovade att ändra på sig. Jag trodde på honom.

Men han ändrade sig aldrig, han kompromissade aldrig. Jag var 16 år, ungefär ett år och tre månader senare var jag 17 och gjorde slut.

Det avgörande ögonblicket var när jag gjorde slut näst sista gången. Han gick till köket, öppnade knivlådan och tittade på knivarna. Han skulle inte skada mig, men sig själv, ville han få mig att tro i alla fall.

Han skällde på mig, sen kramade han och tröstade mig, fast det var han som var orsaken till att jag var ledsen

Jag var kvar, till dess jag hade bestämt att mina föräldrar skulle hämta mig. Min mamma ringde för att fråga om allt var bra. Jag svarade att ja, det var okej. Jag kom inte ens på tanken att säga: Nej för i helvete, han är helt psycho! Kom och och hämta mig! Så mycket i hans våld var jag.

Sen kom dagen jag faktiskt gjorde slut. Min vardagsrädsla var att träffa honom. Såg jag honom på stan blev jag jätte rädd.

Jag träffade honom, många gånger efter. Det är svårt att bara bryta. jag förstår kvinnor som stannar hos män som misshandlar dom. Vad var det det kallades? Läste om det här. Normaliseringen.

Farliga grejer det.

Vägen tillbaks var jobbig, och lång. Såhär fyra år efter att jag gjort slut börjar spåren försvinna, är nästan borta helt idag. Trots det har jag haft en underbar kille i snart tre år!

Två veckor efter att jag gjort slut, kom jag på mig själv med att tänka tankar som inte var mina, det var hans tankar som han planterat när vi var ihop. Detta var första steget. Att börja ta bort dessa tankar och tänka själv igen.

Nästa steg var att börja tro på sig själv igen. Att känna att man faktiskt är värd saker här i livet! När någon håller på som han gjorde känner man sig värdelös, man börjar ifrågasätta om man ens är värd livet? Och ja, jag vill påstå att alla är värda att leva!

Allting vad fysiskt närhet hette om jag började tycka om en kille igen var dömt från början nästan. Varför? Idioten. Han skällde på mig, sen kramade han och tröstade mig, fast det var han som var orsaken till att jag var ledsen! Kunde han få mig att gråta var det ännu bättre. Med tiden inser man att nej, det är inte så farligt trots allt det här med kramar och pussar. Faktiskt ganska trevligt. OM det sker under normala förhållanden.

Jag vill säga att jag har en person att tacka för att jag faktiskt lever idag! Det är min mamma. Hon såg, hon snappade upp att något hände med hennes dotter. Jag hade inte klarat den här resan själv, man måste ha hjälp, men man måste också vara villig att ta emot den och inse att man har problem, ungefär som en missbrukare.

Min mamma gav mig verktygen jag skulle använda för att hitta tillbaka. Jag var klok nog att använda dom. Men det tar lång tid, och en del spår kommer antagligen alltid sitta kvar. Man ska vara medveten om att en del av hans sätt faktiskt sitter i en själv, eftersom man börjar försvara sig, på samma sätt som han attackerar.

Jag ville visa på att det faktiskt går att hitta tillbaka till sig själv. Man får ändra tankebanorna, plocka bort hans tankar, bygga upp sitt självförtroende igen.

Det är första gången jag skriver om det här, men jag vill vara en hjälp, visa att det inte är hopplöst, även om det känns så. Man ska inte vara rädd för att be om hjälp. Lever du i ett sånt här förhållande är det inte dig det är fel på! Det är honom! Jag hoppas någon kan få upp ögonen, och hjälper det en enda människa så är det bra.

Idag har jag både körkort (vilket jag inte hade haft om jag var tillsammans med han, för då hade jag varit rädd för trafiken) en egen lägenhet ihop med min underbart fina sambo och jag pluggar på högskolan i Skövde. Jag ska bli något så fint som kognitiv neuropsykolog. Detta hade aldrig hänt om jag hade varit ihop med idioten. Han plockade bort allt som var mig, min strävan framåt mina mål med livet min vilja!

Det går att hitta tillbaks, jag är levande bevis på det.

Joanna