Flickan: "Jag är rädd, men mest förbannad för att ingen vuxen säger emot"

Jag är rädd för att bara vara jag. Men mest rädd är jag för att komma till skolan och säga att jag inte gjort läxan eller inte blivit klar med uppgiften. Istället sitter jag uppe på nätterna och läser klart allt, för det är det ryktet jag har. För om inte jag klarar det, vem ska då göra det?

Jag ska klara av allt. Jag gråter tyst för att orka med, proppar i mig socker och te för att orka sitta uppe lite till, skriva lite till, för att hålla ögonlocken öppna. Varje gång säger jag tyst för mig själv att det var absolut sista gången. Men jag klarar inte av det.

Jag är rädd för att säga fel, och om jag inte kan alla ord till förhöret så sätter jag mig längst bak i klassrummet för att slippa frågor.

Inget kommer ju hända om jag inte kan alla läxor men jag är ändå rädd. Och jag vet att jag absolut inte är den enda som tycker det här.

Ställ dig bara i din egen skolkorridor och kolla på dina klasskamrater, då ser du dem bakom ytan, de finns där med trött blick för att de inte sovit tillräckligt, för att de är nervösa att säga fel, att någon kanske skrattar, att de inte lever upp till omgivningens förväntningar.

Jag är rädd, men mest förbannad för att ingen vuxen säger emot, säger att det är okej att inte ha koll på allt och att man får skriva fel på läxförhören och ändå ha en chans att få bra betyg. Att slippa vara på topp hela tiden, varje vecka, på varje förhör. Vi är egentligen inga robotar, det är mänskligt att göra fel, att vara sig själv.

Flickan