”Sök specialisthjälp, du är ju uppenbarligen en boarderline-tjej. Som behöver uppmärksamhet och hjälp. Ta dig i kragen, du är för tusan inte 12."
Vi hade träffats när jag jobbade på siestafestivalen. Vi jobbade tillsammans när vi sålde t-shirts. Detta var i slutet av mars. Jag blev helt förälskad i honom för att jag tyckte han var det finaste jag hade sett & hans röst var det med underbaraste som hade kunnat existera. Men dagen efter vi hade haft sex, första & enda gången, så åkte han iväg till Oslo. ”trist men detta kanske kan bli något fint ändå” tänkte blåögda jag.
Jag är rädd för att jag alltid ska träffa på killar som honom
Det började med att han blev frånvarande, ringde aldrig på skype, hade aldrig tid eller vilja att prata med mig. Sen tog han väck mig från facebook, slutade svara mig. Sen helt plötsligt ville han att jag skulle åka till honom i Oslo, att han gillade mig, jag var fin etc. Sen helt plötsligt igen var jag ingenting. Han kom hem därifrån & hämtade sin tröja hos mig. 3 månaders längtan, sen bara 30 sekunder. Han säger att han menar väl med sina ord att han vill ”hjälpa” mig.
Hur någon kan mena väl när den säger att jag ska ge mig själv en käftsmäll, att sluta identifiera mig med sylvia plath kvinnan som räddat mig mer gånger än något annat, att jag är ett självklart borderline fall, att jag är ego, att jag är barnslig för att jag inte vill att han ska skriva så, att jag borde växa upp, att jag borde söka specialisthjälp, att jag ska ändra mig + minst 30 liknande saker. han drar alla sina slutsatser genom det jag skriver på min blogg, han erkänner inte det. Men så är det.
Jag är 18 år. Jag har bott hemifrån sen jag var 15-16. Det senaste året har jag hittat många av mina nära vänner göra förjävliga saker mot mig. Och jag har aldrig mått så dåligt som under detta senaste året. Det är ju helt självklart att jag är rädd för allt i universum. Jag är rädd för att vakna, att somna, att gå ut, att öppna ögonen, människor. För jag vet hur sårad jag har blivit. Men mest av allt är jag rädd för att jag aldrig ska glömma. Jag är rädd för att jag alltid ska träffa på killar som honom. Jag är rädd för att jag tar åt mig, men han. Han är inte mer än en 23 åring som leker Peter Pan & romantiserar droger. & jag. Jag är Wendy & jag är rädd för att ingen ska älska mig för den jag är.
Lägg till kommentar