Det är oftast kväll när det händer. När vi är som tröttast och ingen orkar mer.
Ibland kan man ana det redan vid middagen. Irritationen ligger tjock i luften. Så fort tallriken är tom drar jag mig undan och hoppas förgäves att det ska bli bättre. Rädd för att de ska börja. Klumpen växer i magen. Startsignalen är en dörr som slår igen eller någon som höjer rösten.
Går in på mitt rum och stänger dörren. Väntar ut skriken.
Mamma är arg, hon är trött och sliten. Pappa är arg och ledsen, han ger upp, orkar inte kämpa för det som är bra. Uppgivenheten är tydlig.
"Det är lika bra att vi skiljer oss då!"
"Jag orkar inte med det här."
"Det är ingen idé".
Så fort som möjligt går jag osynligt runt och kollar så att alla fönster är stängda. Jag är så rädd att ljuden ska tränga ut och höras av någon förbipasserande. Går in på mitt rum och stänger dörren. Väntar ut skriken.
När jag kan smiter jag ut. Jag vill att andra ska se att jag går ut, de ska se att jag inte är som mina föräldrar. Jag kan vara borta i över en timme. Jag går i den kyliga luften på öde gator.
Rädslan tar överhanden.
Rädslan för att någon ska höra dem skrika där hemma.
Rädslan för att de ska sluta skrika och upptäcka att jag är borta.
Rädslan för att den jag möter ska se tårarna som tyst strömmar ner för mina kinder.
Rädslan för att någon ska få veta min hemlighet. Familjens hemlighet.
Rädslan för att den till slut kommer få mig att ge upp.
När remmen över bröstet som gör det svårt att andas har lossats och tyngden i hjärtat har lättat kan jag börja gå hem. Jag är som lugnast precis innan jag vänder. När jag kommer innanför dörren har de slutat. Rädslan för att de ska börja igen gör att jag ligger vaken inpå småtimmarna.
Lägg till kommentar