Ja e en tjej på 13 år som inte riktigt gillar min familj, när jag var liten så mådde jag jätte bra, mamma och jag bråkade alldrig och när vi väll bråkade så bad hon om förlåtelse, vi gick på stan tillsammans och hon köpte kläder åt mig osv men ända sedan min lillebror föddes så vände allt.. mycket tid lades ner på hnm (vilket jag förstår) vi gick alldrig på stan tillsammans osv.. men nu är han snart 3 år och jag känner hur mitt liv blivit till ett helvete, i början av 2017 så fick mamma tagit reda på att jag självskadat mig själv och då hade hon gått ingenom min dagbok i smyg där jag bla skrivit varje ggn jag varit arg på mamma och varför jag varit arg för det har hjälpt mig att släppa ilskan och då läste hon bla igen där jag skrivit att jag inte tyckte att kläderna hon köpte till mig var fina och jag hade skrivit att hon var en idiot osv, ända sedan dess har våran relation förändrats som in i helvete varje ggn jag gjort något hon inte gillar kunde hon säga att hon ville omplacera mig och att hon längtar tills jag flyttar hemifrån och en ggn för ett tag sedan så hade vi bråk igen och det slutade med att hon kom in skrikandes i mitt rum och skrek att "jag skiter i att uppfostra dig längre för att det hjälper ju inte" så att nu är jag i princip självständig typ, alltså jag betalar för mina kläder och prylar för pant pengar (mamma jobbar på hotell). Och det är så stressande och jag får panik för mamma hjälper ju inte mig med pengarna, det ända hon betalar för mig är mat och ytterkläder, man kommer ingenstans med pant pengarna (jag får ihop ca 400-500 i månaden) om jag ska köpa nya hörlurar. Jeans, betala för en powerbank från mitt basketlag osv. Jag måste fan köpa allt för egna pengar och jag kan inte ta eget ansvar för mig själv för det är jobbigt och jag får ångest av det. Och senast idag så kallade hon mig för sjuk i huvudet för att jag rakat av "bågen" av mina ögonbryn och hon sa "man misstänker redan för länge sedan att det är något fel på dig". Hon har inte bett om förlåtelse och gör det alldrig mer efter att vi bråkar. Jag känner mig värdelös i familjen och jag gämnför mig så jävla mycket med andra familjer och hur bra och bortskämda mina vänner är osv.. nu menar jag inte att allt är skit, det är väll bra dagar ibland men tycker fortfarande att hon typ hatar mig.
Svar
Hej!
Vad bra att du hittade hit!
Kort sagt så berättar du att relationen mellan dig och din mamma som tidigare varit bra förändrats till det sämre när ditt syskon kom in i bilden. Du säger att du självskadar dig och att din mamma fick reda på det när hon utan lov kollade igenom din dagbok. Hur länge har du självskadat dig? Hur reagerade din mamma när hon fick reda på det? Har du pratat med någon annan vuxen om hur du mår?
Att du skriver dagbok ser jag om något positivt då du kan uttrycka dina känslor som du har för stunden och kanske lugna ner dig. Jag kan förstå att du känner dig arg och besviken på din mamma som kollar igenom din dagbok, tilliten blir skadad då. Hoppas du fortsätter skriva trots att detta skedde!
Som jag förstår det så bråkar ni ofta och din mamma säger taskiga kommentarer som sårar väldigt mycket. Din mammas beteende är inte okej och jag tror att varken du eller hon egentligen vill ha det så! Tror du att ni kan sätta er ner i lugn och ro för att prata ut om detta? Det kan vara en väg i rätt riktning. Ibland kan det behövas någon annan utomstående som kan hjälpa er vidare, det kan till exempel vara din skolkurator eller någon på en ungdomsmottagning. De kan hjälpa dig att prata om hur du känner och kan hjälpa dig vidare om du och din mamma vill få hjälp att prata om er relation. Länkar här till UMO(ungdomsmottagningen): http://www.umo.se/Att-ta-hjalp/Ungdomsmottagning/
Att du känner dig stressad över att du får så mycket ansvar över till exempel pengar när du är 13 är inte konstigt. Vissa ungdomar får helt ansvar över sin ekonomi medan andra inte får något. Jag förstår att det är stressande och att det är jobbigt. Du skriver att du får använda pantpengar för att klara dina inköp. Då tänker jag att du måste lägga mycket tid på att samla pant, det i sig kan ju också vara en stressfaktor. Din mamma har ett ansvar som vårdnadshavare att se till att du mår bra och det låter inte som att hon klarar av att leva upp till det just nu. Därför tänker jag att det är superviktigt att både du och hon får hjälp att ta er ur den här situationen. Av den orsaken tror jag att det är skulle vara bra om du berättade för någon vuxen som du litar på om hur du har det hemma. Hur skulle det kännas?
Jämföra sig med andra kan vara både negativt och positivt. Viktigt att tänka på är att alla kanske inte har det så bra som de vill få det att se ut. Det finns många som har det som dig - så kom ihåg att du är inte ensam!
Om du har några mer frågor så tveka inte att höra av dig!
Ta hand om dig! <3
//Tjejjouren.se
