Hej,
Jag känner att jag skulle behöva se någon som skulle kunna diagnostisera mig och se om jag har några mentala sjukdomar. Jag har länge kännt mig väldigt annorlunda och har inte kunnat sätta tummen på det men jag har kollat på nätet och hittat några mentala sjukdomar som jag tycker jag kanske skulle kunna ha. Depression har jag tänkt på ofta men ju mer jag kollat runt känner jag nu att jag skulle kunna vara bipolär och/eller narcissistisk.
Jag har inte tänkt på det förut men det har blivit värre nu och jag skulle verkligen behöva någon sorts professionell hjälp även om de bara säger att jag inte har några sjukdomar.
Hur kan jag komma i kontakt med en psykolog/psykiater? Och hur kan jag berätta för mina föräldrar om att jag känner såhär?
Svar
Hej! Vad bra att du hör av dig till oss på tjejjouren!
Du skulle vilja komma i kontakt med någon för att prata om din mentala hälsa och du funderar på om du har några mentala sjukdomar. Vi människor skiljer oss från varandra i stort och smått. Du och jag känner ju inte varandra så jag kan inte göra den bedömningen, men det är inte alltid det är något "fel" på en för att man är annorlunda. Det behöver inte vara någon sjukdom som ligger bakom att du är annorlunda. Men eftersom att det är din upplevelse, och eftersom det kan vara jobbigt att gå och fundera på om det är något som inte stämmer, tycker jag absolut att du ska träffa en kurator eller liknande att prata med.
Det är enklast att du först hör av dig till din vårdcentral, skolkurator om du går i skolan eller till din stads ungdomsmottagning om det finns en sådan där du bor. Då kan du börja med att prata med en kurator på något av dessa ställen. Den personen kan sedan rekommendera dig ytterligare någonstans, eller så kan hen skicka remiss till psykiatrin för vidare utredning eller stöd. I vilket fall kan det kännas skönt för dig att prata om att du känner dig annorlunda, det kan också kännas bra att prata om sin mentala hälsa i allmänhet. Självklart kan det också kännas jobbigt och läskigt till en början, det finns alltid en tröskel att ta sig över. Som du skriver kanske du kommer därifrån med vetskapen att du inte har någon sjukdom, eller så får du ett svar som gör det lättare för dig att förstå hur du fungerar.
Vad tror du skulle hända om du berättar för dina föräldrar något liknande som du skrev till mig? Det är inte ovanligt att må dåligt eller ha liknande tankar som du har. I början är det läskigt att prata om det som känns privat, man kan tro att det inte är någon annan som förstår en. Dock är det något som går att öva på, och det kan ofta kännas bra att berätta hur man känner. Man lär sig att förstå att ens problem och tankar blir lite mer greppbara när de delas. Och det kan vara skönt att prata med någon nära, som ens föräldrar ofta är.
Hör gärna av dig igen om du vill!
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
