Hej, jag är 14 snart 15 och jag trivs verkligen inte i min familj, jag hör liksom inte hemma... Eller egentligen har jag väl två familjer, min mamma och pappa skilde sig när jag fyllde 4, så just det är inga problem. Min pappa bodde ihop med en tjej som han träffade när jag var kanske 5 som jag trivdes jättebra med, men nu precis i julas fick jag reda på att dom jaa... Inte bor ihop längre helt enkelt, dom kände sig mer som vänner och det är väl ganska öppet nu liksom, jag vet inte om dom har separerat "på riktigt" än... Hursomhelst var dom väl det närmaste jag hade en normal familj jag faktiskt trivdes i, och det kom ganska plötsligt också. Nu har min pappa iallafall köpt en lägenhet i staden där jag bor, förut bodde han nästan 10 mil härifrån så vi kan ju träffas oftare och sådär, men det är inte samma sak. Min mammas familj består av henne, jag, hennes nya man och två småbröder. De är lite speciella allihop. Vi har hästar också btw, och egentligen hatar jag hästar men mamma älskar dom så jag säger väl inget om det direkt... Min mammas man (de gifte sig när jag va 8) är nästan som en främling för mig. Visst han är snäll och så, men han är speciell på ett väldigt speciellt sätt. Vi pratar knappt nånting, helt ärligt. Mina brorsor är 5 år, C, och 1,5 år, O, och dom är ganska stökiga, iallafall C. Och min mamma då, jag älskar henne såklart men vi förstår liksom inte varandra, och ibland kan hon freaka ut helt totalt och det känns inte bra alls, hon blir jättearg och gråter och säger att hon ska skilja sig och att hon inte orkar mer osv... Oftast är det väl inte mot mig då, men man hör ju hon och P (man) bråka nerifrån. Sen händer det ju inte så ofta direkt, men ändå kanske nån gång i månaden, ibland fler. Hela vårt hus är ganska stökigt, även om man städar så blir det ändå likadant nästa dag. Dessutom är halva vår trädgård uppgrävd pga lite renoveringar och sånt där, och det låter så ytligt men jag skäms över hur det ser ut, dessutom bor vi precis vid vägen och jag har seriöst nästan ångest för att gå ut om nån jag känner skulle se mig, det låter konstigt men det är sant... Hela situationen gör mig bara stressad och arg, så 99% av tiden jag är hemma är jag på mitt rum, kommer väl mest ner när det är mat osv, för jag trivs helt enkelt inte nere med dom. Om man går tillbaka till min pappa, han är en helt annan slags människa, han är rolig och är väl som en pappa "ska" vara och nu när han bor närmare är det ju klart att jag skulle kunna åka till honom för att komma bort lite, men det känns liksom inte rätt just nu. Det känns som att det enda jag gör är att gå och vänta på den dagen jag kan flytta hemifrån, jag vill bara bort. Jag bor i en liten håla ute på landet också så det finns inte direkt så många ställen man kan gå till eller göra för att komma bort ett tag. Jag mår nog värre än jag tror över det här, jag vill bara ha en normal familj med ett normalt hus som jag trivs i. Mina kompisar tkr också dom e konstiga, dom har väl inte direkt sagt nånting men man märker det. Sen är jag på g med en kille och jag är rädd att han kommer bli creeped out om han kommer hem till mig... :/ Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, jag vill inte prata med mamma om det för hon kommer bli sårad och jag vill inte prata med pappa heller bara för att helt enkelt... Samtidigt vill jag ju inte ha det såhär, vad kan man göra?
Svar
Hej!
Tack för din fråga! Först och främst, vill jag säga att du gör rätt som hör av dig till oss - det visar att du tar dig själv och dina känslor på allvar. Det du berättar om handlar, som jag ser det, om att du inte får plats och blir sedd i någon av dina familjer just nu. Det låter som en väldigt jobbig situation! Det är inte alls konstigt att du känner dig arg och stressad.
Du berättar att din pappa separerat, eller är på väg att separera, från sin sambo, som varit en av del av familjen sen du var fem. Det är en stor förändring som påverkar dig mycket, och jag tycker att du har rätt att få information om vad som händer. Även om din pappa själv inte vet hur allt blir, kanske ni kan prata om hur era respektive tankar går? Du skriver att du inte vill prata med din pappa om hur du mår, men du skulle kunna ställa en enkel fråga om hur hans liv är, så att du får bättre koll på läget. Då behöver du inte prata mer om dig själv än du känner dig bekväm med.
Kanske kan du prata med din pappas före detta sambo, om ni två har bra kontakt. Eftersom ni har varit del av samma familj så länge, kan jag tänka mig att det känns konstigt att plötsligt inte ha någon kontakt med henne. Vad tror du om att höra av dig till henne och bara kolla läget?
Det du berättar om din mammas familj, låter också det väldigt otryggt - du hör din mamma och hennes sambo bråka om att skiljas, vilket naturligtvis gör att du inte kan lita på att din situation är stabil. Du berättar att du inte känner dig sedd och förstådd av din mamma, och att du är rädd för att såra henne. Jag vill vara tydlig med att det är din mamma som är till för dig, och som ska ta hänsyn till dig - inte tvärt om. Som barn har du inte ansvaret för dina föräldrar, utan de har ansvaret för dig. Självklart är det fint av dig att bry dig om din mamma, men det är viktigt att du får den trygghet och omsorg du behöver.
Det är inte alls ytligt att du skäms över att det är stökigt och rörigt hemma - ditt hem är en del av dig och påverkar dig mycket. Jag funderar på om du kan vara öppen med hur du känner inför killen du är intresserad av och inför dina kompisar. Kanske kan du föreslå att ni ses någon annan stans, eftersom det är lite rörigt hos dig. Jag tror att de flesta har förståelse för det - många har tyvärr erfarenhet av vuxna som bråkar och att det är rörigt på grund av renovering och annat. Tror du att dina vänner skulle förstå dina önskemål? Det är förstås ett stort problem att du inte är bekväm med att vara hemma, eller att bjuda hem bekanta. Men om du berättar att det är rörigt/stökigt/bråkigt hemma, har du åtminstone minskat risken för att du blir generad, eller går miste om att träffa människor du vill umgås med.
Jag har all förståelse för att du inte vill prata med dina föräldrar, och tror att det är viktigt för dig att få berätta om hur du känner för någon annan: en kurator, en kompis, någon i skolan, eller någon du litar på. Då kan du säga som det är, utan att oroa dig för att såra någon. Om det behövs, kanske en kurator kan hjälpa dig att prata med dina föräldrari ett senare skede. Trots att det känns omöjligt just nu, kan det vara värdefullt för dig att så småningom få berätta om hur du mår för dem, så att de får en chans att förändra situationen och ge dig det stöd och den lugn och ro du borde få. Ett tips är att du hör av dig till skolhälsovården eller Ungdomsmottagningen, som du hittar på www.umo.se.
Avslutningvis, vill jag säga att det låter som att du har det tufft hemma just nu, och att det är väldigt starkt gjort av dig att ta tag i situationen genom att höra av dig till oss! Du vet att du vill förändra situationen - det är ett första steg. Lycka till med en eventuell kontakt med Ungdomsmottagningen!
Hör dessutom gärna av dig till tjejjouren.se igen, för att chatta, prata i telefon, eller ställa flera frågor! Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
