Innan jag kom in i puberteten var jag smal, sådär "snygg-smal" och "revbenen-syns-smal".
Alla tjejer avgudade min platta, inåtbuktande mage på gympan. Och jag gillade den också, såklart. Klart att jag gillade den kroppsdel jag alltid fick beröm för, tänkte jag. Men så plötsligt var jag fjorton år, puberteten och mensen hade kommit och där satt jag med en liten putmage, osäkrare än någonsin.
Jag började ogilla min mage och slutade använda mina tajtaste tröjor. I omklädningsrummet började jag hålla in magen lite försiktigt, ville inte att någon skulle inse att jag gått upp.
Men det var lite konstigt det där. Under det senaste året då mensen och magen och allt kommit, hade jag ändå bara gått upp nåt kilo. På min mage såg det ungefär som att jag gått upp flera kilo, tyckte jag.
Jag brukade dra och slita i fettet och tänka tillbaka. Kom ihåg förut, då min mage alltid var så platt att när jag drog ut skinnet det minsta gjorde det ont. Nu kunde jag dra ut och peta och pressa ihop utan den minsta antydan till smärta.
Att oroa mig för att min lilla putmage skulle synas genom t-shirten blev till vardagsmat för mig. Men som tur var har jag alltid varit ganska omotiverad till att ta tag i saker. Så jag fortsatte träna så som jag gjort tidigare, åt som tidigare osv.
Jag är nu glad över att jag inte gjorde någon drastisk bantningsmetod, det hade nog bara förstört min kropp ännu mer.
Men jag måste säga att min ständiga oro över min mages storlek har varit riktigt jobbig tidvis. Att aldrig kunna andas ut, ständigt gå och dra in magen osv.
Men när kom vändpunkten? Jo, en dag klickade jag mig in på Egoinas blogg, en blogg ni kanske har hört talas om. Jag följer över 130 bloggar dagligen och är en riktig bloggnörd, så när jag satt och scrollade mig igenom hennes inlägg fastnade min blick på en av hennes kategorier "VIKT-igt som fan" (riktigt läsvärd!).
Jag började läsa mig igenom inläggen, satt och log åt hennes iniativ. Jag hade läst om hennes viktrelaterade inlägg förut i tidningarna, men aldrig läst dom själv. Men jisses vad fint det var! Och så kom jag till inlägget där Egoina skrev om sin mage. Jag började gråta.
Jag storgrät medans jag om och om igen läste stycket: "Men min mage är fantastisk ska ni veta. Den får plats med nästan hur mycket mat som helst, den säger till när något inte känns bra (magkänslan), den är mjuk att pussa på och en dag hoppas hoppas hoppas jag att ett liv ska få växa där inne."
Det var den sista delen som jag grät mest över. Som berörde mig i flera veckor efteråt, och som jag aldrig kommer glömma. "... och en dag hoppas hoppas hoppas jag att ett liv ska få växa där inne", den meningen kommer jag alltid bära med mig. För jag har älskat barn så länge jag kan minnas, och jag längtar tills jag blir vuxen och kan få egna små underverk tillsammans med någon som man tycker hemskt mycket om.
Barn är bland det finaste jag vet, och jag tackar Egoina och alla barn, för ni har hjälpt mig att komma över min mage. För herregud, inuti min mage kommer det om många år börja växa små liv! Små människor, hjärtan som dunkar och lungor som suktar efter luft. Hur kan jag hata den kroppsdel som i framtiden ska skydda mina små barn?!
Numera älskar jag min mage. Visst, ibland önskar jag att den kanske putade lite mindre, men jag har också insett att det förmodligen bara är jag som tänker på hur min mage ser ut. Usch, nu gråter jag igen. Men tänk att det om kanske tio år växer ett litet liv, där inuti mig? <3
Så, tyck inte illa om er mage. Den är så himla fin och bra att ha, för den kan ta hand om all god mat ni äter och i framtiden ska den bära små liv. Allt viktigt finns där inne och det spelar ingen roll om den buktar inåt eller utåt, den är lika fin ändå.
Ta hand om er <3
Lägg till kommentar