Sofie: "Jag var som en tickande bomb"

Man börjar se saker man inte lagt märke till tidigare. Själv började jag se siffror som jag aldrig någonsin sett eller brytt mig om förut och de dök upp vart jag än gick, speciellt när jag gick för att köpa godis med kompisarna på lunchrasten. Var det verkligen värt att köpa en chokladkaka som innehöll drygt 500 kalorier? Skulle jag bli tjock då?

Jag var som en tickande bomb som så småningom skulle komma att explodera. En dag var barnet inom mig som bortblåst och allt som var kvar var en förvirrad tonårstjej som inte visste vart hon skulle ta vägen.

Mest av allt ville jag nog bara krypa in i mammas farm och stanna där tills det onda gick över, precis som när jag var liten. Men det kunde jag inte för jag stod mitt i ett enda stort hav av känslor som bara jag hade kontroll över och jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig upp på land igen. Det enda jag kunde göra var att tycka synd om mig själv och det var väldigt svårt att sluta för på något sätt tyckte jag om det.

Det är ganska enkelt att tycka synd om sig själv, mycket lättare än att tycka att man själv är bra i allafall. Men så en dag vände det. Jag tröttnade på att vara så destruktiv, det var inte den jag var.

Så jag ställde mig framför spegeln igen och sa åt mig själv att jag var bra. Att jag dög. Att jag inte behövde göra något för någon annan. Att jag bara behövde göra det som jag kände att jag ville göra. Att ingen skulle få säga hur jag skulle se ut för att passa in. Att jag kunde sätta min egen standard. Det tog ett tag att pränta in i min stackars hjärna, men till slut fastnade det. Förhoppningsvis för gott.

Livet är inte en raksträcka, livet är en väg med en massa korsningar, uppförsbackar och stup. Korsningar där vi väljer vart vi ska ta vägen, långa uppförsbackar som för oss mot toppen och förrädiska stup som får oss att falla neråt igen.

Tonåren är en tid där man lätt blir förvirrad – vem är jag egentligen och vad fan gör jag här? – men det går över. Jag lovar. Gör ditt bästa när det gäller alla tankar i huvudet som inte borde vara där, slå dem ifrån dig och stå emot.

Var med vänner du tycker om, gör saker du tycker är roliga och försök älska dina föräldrar så gott det går även om de är dumma i huvudet 99 % av tiden ni umgås. Och hur klichéartat det än låter och hur svårt det än är att förstå – det tog mig sjutton år - så är det faktiskt sant: du duger precis som du är! Det vill jag att du ska inse.