Jag kommer ihåg den första ”vuxna” filmen jag såg.
Den hette ”13 snart 30” och handlade om Jenna som precis fyllt tretton år. Hennes största önskan var att hon skulle bli ”thirty, flirty and thriving” och det blev hon också, på stört. Min egen förvandling från barn till tonåring gick som tur var inte riktigt så fort.
Jag fortsatte vara barn ganska länge och det var mycket tack vare mina kompisar. Tillsammans med dem höll jag kvar så länge det gick vid det trygga – det jag visste något om - men efter hand gav jag efter för det nya som cirkulerade runt mig. Undermedvetet började tonåringen inom mig ta mer och mer plats.
Jag har aldrig varit överviktig, men jag har alltid varit rund. Kunde lätt klämma två middagar på en kväll och detta kombinerat med en extrem svaghet för snacks i alla former ledde till att… ja, att jag helt enkelt blev lite knubbig.
Jag märkte ganska tidigt jag att jag var lite större än andra i klassen men det gjorde mig inte så mycket. Folk gillade ju mig ändå och jag gillade den jag var.
Men i takt med att jag blev äldre hände någonting som skulle komma att göra det jäkligt surt för mig: jag slutade tycka om mig själv och jag började bry mig alldeles för mycket om hur jag såg ut.
Jag ville inte vara ”lilla knubbsälen” längre, jag ville vara ”platt och smal” som tjejerna på TV. Kraven på hur man skulle se ut blev tuffare för varje dag som gick och det som gör mig mest ledsen angående den här galna skönhetshetsen är att man så lätt blev blind för det.
Man såg liksom inte vad som var fel utan man följde bara med strömmen, eller grupptrycket som det även kallas.
Jag kommer speciellt ihåg en tjejkompis som sa att ”hon skulle begå självmord den dagen hennes lår gick ihop”. Vi gick i åttan tror jag och jag tror verkligen inte hon menade att vara elak eller så för på den tiden var det här en fullt normal kommentar. Men jag kommer ändå ihåg att jag blev illa berörd för där stod jag med mina lår som gick ihop ända ner till knäna.
Osäkerheten började ta över ännu mer och att passa in var så viktigt, att bli accepterad av de som man skulle bli accepterad av. Jag tappade intresse för hästar som länge hade varit det bästa jag visste och blev mer intresserad av killar. Killar som inte var ett dugg intresserade av mig.
Blev ledsen och åt fil i en vecka för att bli smal så att någon skulle gilla mig. Det var ingen som gillade mig mer för det och jag kände mig dålig.
Jag blev inte smalare och jag blev inte lyckligare. Snarare ledsnare.
Några veckor senare slog den där vågen av osäkerhet över mig igen och jag tuggade bara tuggummi en hel dag tills magen skrek. Men jag kände mig bra, tyckte att hungern var ett tecken på att allt var bra. Sen kom mamma hem och lagade pannkakor. Dem kunde jag inte stå emot, så jag åt fem stycken. Efter kände jag mig… mätt. Och nöjd, för en gångs skull. För en stund. Tills jag blev omkullvällt igen av någon dum tanke som flög förbi i mitt huvud.
Ibland hatade jag mig själv så mycket att jag inte klarade av att se min egen spegelbild.
Läs fortsättnignen Jag var som en tickande bomb
Lägg till kommentar