Johanna Thydell: "Var det inte stora och starka vi skulle vara allihopa?"

Jag är inte rädd för öppna platser. Jag är inte ens rädd för att bli sjuk. Men rädd är jag. Ofta.

Jag är rädd för dig. För att du inte ska tycka att det är roligt, det jag säger. För att du inte ska tycka det är spännande, det jag gör. För att du inte ska märka att jag gjort mig extra fin, bara för dig. För att du inte ska se mig. Se vem som helst. Se ingen som helst.

Men det är ju insidan som räknas påpekar alla och det hjälper mig faktiskt inte alls. Den är jag nämligen också rädd för. Att det ska vara för mycket trassel där. För mycket skit. Som du inte ska orka med. Som du till slut ska tröttna på och en regnig dag säga, men du, kan du inte bara vara lite enklare? Lite mer kul? Som hon där kanske?

Rys rys över hela ryggen och jag är inte klaustrofobiker, jag är inte agorafobiker, jag är inte hypokondriker, jag är: rädd för att inte få vara med. Rädd för att inte tillhöra. Rädd för att inte bli älskad. Finns det ens något tjusigt begrepp för det?

Jag är osäker. Kanske vågar ingen komma på något, kanske är man rädd för att bli avslöjad då, det är liksom ingen fin rädsla att gå och släpa på. Ingen man riktigt vill erkänna. Inget man överhuvudtaget bör hålla på med, framförallt inte i vuxen ålder, för kom igen, det är liksom 2010 nu, var det inte självkänslefyllda och självständiga och stora och starka vi skulle vara, allihopa?

Johanna Thydell

Johanna Thydell är författare och har skrivit "I taket lyser stjärnorna" (som vann Augustpriset och blev film.) och "Det fattas en tärning". I höst släpper hon boken "Ursäkta att man vill bli lite älskad".