Sitter och Lyssnar på Patrick Marquardt's (Nomy) gamla låtar.
Let it come är på nu men på ganska låg volym. Klockan är nämligen 3 på natten och det blev fredag för 3 timmar sen. På en madrass på golvet ligger min Pojkvän och sover. Varför vi inte får sova ihop vet jag inte... föräldrar, suck.
Har precis läst alla inlägg om skam på Tjejjouren.se. Jag sitter och jag fäller tårar, jag tycker synd om dem, gråter med dem, lider med dem. Finns inget jag kan skriva som är lika fängslande som det jag nyligen läst. 15 vårar, inget speciellt stort ordförråd och ganska trött i huvudet just nu. Längtar till den stunden då jag blir en människa, då jag blir den jag ska vara. Jag kan alla ord, jag kan uttrycka mig och jag kan göra något fint.
Skam... det kände jag massor av som liten. Skötte jag mig inte fick jag en örfil och jag kollade genast ner på golvet. Fantiserar om hur det var för andra ungar som kollade på näsblodet som droppade ner på golvet.
Kommer också ihåg den gången mamma vägrade ge mig sockervadd och jag grät ända tills jag fick näsblod och äntligen fick min ljuva sockervadd, kände hur fluffet smälte i munnen men under hela tiden på disney on ice så fick jag kolla upp på globens tak.
Det första jag tänker på när jag hör ordet skam är dagen jag förlorade min oskuld. Tretton år var jag, tretton år och jag trodde helt seriöst på att jag skulle dö oskuld. TRETTON år. Jag blev kär, ni vet sådär kär man är när man är ung. Naturligtvist fick han mig, hela mig.
Med tiden fanns inget hos honom för mig. Jag fanns inte för honom. Den dagen gav jag upp honom och därefter trodde jag att det var okej att ha sex med många andra. Idag känner jag skam, det har inte varit överdrivet med allt sex, men 9 stycken är tillräckligt för att skämmas. Jag vill vara ren, men jag har inte syndat. Allt du gjorde var att stoppa blödningen.
Men dessa ärr kommer att stanna för alltid.
Lägg till kommentar