Hej, har varit tillsammans med min pojkvän i lite mer än 3 år nu. Han är världens finaste människa jag har träffat och jag älskar verkligen honom, men vårat förhållande har varit väldigt mycket upp och ner. Detta får mig att tvivla på mina känslor för honom och jag vet inte vad jag vill längre. Jag känner att jag har tappat gnistan i vårat förhållande. Jag känner inte samma fysiska attraktion längre. Är sällan sugen på sex eller ens pussa honom längre, och jag är allmänt väldigt dålig på att visa mig kärleksfull mot honom. Jag kan ju såklart inte styra över mina känslor men jag tror det också finns en anledning till varför känner så som jag känner. Han ger mig anledningar. Min pojkvän har en tendens att göra väldigt dumma saker som påverkar mig väldigt mycket. Inte att han är taskig direkt mot mig, men hans handlingar är så idiotiska. För det första så röker han gräs varje dag. Dock inte det största problemet men inget jag heller är för. Däremot ser jag hellre att han röker gräs än att dricka alkohol då det ”spårar” VARJE gång. Var och varannan helg är han med kompisar å krökar hos någon, och det slutar alltid med att han kommer hem på morgonen dagen efter full och sedan sover bort resten av helgen. Bara som idag (söndag) kom han hem 10:15 på morgonen dyngrak. Han ligger å sover just nu. Detta händer inte bara på helger utan vardagar också. Bara för några dagar sedan kom han hem 04:15 en onsdagsmorgon. Sedan sket i jobbet då han var för bakis. Är så fruktansvärt trött på detta. När ska detta få ett slut. Känner mig som en tonårsmamma som har en son som har spårat. Han säger hela tiden att han ska ta tag i sitt liv å söka hjälp. Men det hinner gå en vecka, eller bara några dagar ibland, och han är på bana ett igen. Det här har hållit på enda sedan vi blev tillsammans och jag känner att det är droppen. Jag orkar inte mer. Jag kan inte ta så mycket skit. Jag har mina gränser och jag mår inte bra av det här. Jag måste tänka på mig själv och hur jag mår i nuet. Jag måste sluta gå runt å hoppas på att det blir bättre.
Andra jobbiga saker i vårt förhållande är att han är väldigt svartsjuk och kontrollerande av sig så fort jag ska träffa mina kompisar. Vilket är så mycket dubbelmoral från hans sida, då han som sagt är med kompisar så ofta och krökar var å varann helg, vilket inte jag gör. Jag är ett helgon till flickvän och han har ingen rätt till att vara så kontrollerande som han är.
Han vill typ heller aldrig träffa min familj eller vänner. Senaste gången han träffade min familj var i somras på min födelsedag. Vi skulle käka middag hos min pappa men han var tvungen att dra mitt under middagen för att han mådde dålig. Med andra ord bakis då han hade festat till 05:00.
Han har problem med pengar. Han kan slösa bort allt på bara en helg. På bara en massa skit, trots att han är skyldig mig väldigt mycket pengar. Eller kunnat göra något kul med mig. Vi bor dessutom tillsammans så vi har en hel del utgifter, som jag då måste betala.
Ett annat problem. Tyvärr. Är att han tar kokain ibland. Inte till vardags såklart men säkert nästan varje gång han krökar med sina polare. Iallafall vad jag tror. Något som är nolltolerans för mig.
Ni tänker säkert ”vilken jävla idiot”. Tro mig, det gör jag själv ibland också. När jag tänker på allt detta så är det egentligen helt sjukt hur jag låtit det här gå så långt. Ibland tänker jag för mig själv varför jag inte bara gör slut. Varför? Är jag för feg? För konflikträdd? Eller är det för jag fortfarande älskar honom å vill vara med honom? Inte för att jag beter mig som om att jag gör det. Vi har varit tillsammans så länge nu och han är ändå en trygg punkt för mig. Så fin å rar kille utöver allt skit. Han vill inget ont men allt blir bara fel hela tiden. Han mår väldigt psykiskt dålig, bl. a. pga av jobbig uppväxt. Han säger också att han mår dåligt pga min känslokalla sida som jag visar. Men som sagt ger han mig anledning till det. Om alla dessa problem inte hade existerat hade allt varit så mycket bättre. Men nu är det inte så. Sorry, för lång text. Hoppas ni orkar läsa igenom allt. Kände verkligen för att få skriva av mig.
Svar
Hej, självklart orkar vi läsa igenom din text och hoppas att du själv kanske kunde få lite klarhet i någon tanke när du får se dina egna tankar framför dig. Jag förstår det som att du har tänkt på detta väldigt mycket. Du är verkligen inte ”idiot” Det är inte ditt fel att han beter sig som han gör eller ditt ansvar att se till att hans beteende ändra. Det så modigt och klokt att du tänker på vad du behöver och ditt mående.
Jag förstår det som att du gång på gång under flera år behövt ta ansvar för er relation. Du beskriver att din pojkvän röker gräs varje dag, att han är ute och dricker var och varannan helg, även att han kom hem 04:15 en onsdags morgon, att han också tar kokain när han är ute och dricker. Att han slösar sina pengar på onödiga saker och har lånat massa pengar av dig och att du blir den som får betala i hemmet. Du beskriver också att hans arbete och sociala liv med dig blir påverkade av hans bakfyllor.
Dessa är signaler på att han har ett missbruks problem. Har han/ni förstått att det är ett missbruk det kan handla om eller är det något han/ni inte kan relatera till? Jag hör att det är blandade känslor, dina tankar och känslor är väldigt vanliga hos människor som är i relation med någon som lever med något som liknar missbruk. Som du beskriver det känner du dig som en tonårsförälder, och så ska det inte vara i en partnerrelation! Dina behov, det du tycker är viktigt ska också prioriteras.
Det är skönt att höra att du har så mycket insikt, att du vet att du förtjänar bättre, vilket du verkligen gör. Du har uppmärksammat att han är svartsjuk och kontrollerande, vilket är dubbelt då han verkar få göra som han vill, men inte du? Nej, det är ju absolut inte rättvist. Det är också ekonomiskt våld att han lånat pengar av dig som du inte får tillbaka och att det då blir du som får betala för era gemensamma utgifter.
Du verkar även ha en insikt i att det inte kommer bli bättre, dvs. om inte han bestämmer sig för att sluta med sin livsstil, och det är inte ditt jobb som partner att se till att han gör det. Det är hans beteende som har fått dig att inte känna dig attraherad längre, tappat gnistan i relationen. Det är hans beteende som fått dig att inte vilja visa dig kärleksfull längre. Det låter som att du vet att din gräns är nådd, att du vet att du har fått ta tillräckligt med skit och även vet att du måste tänka på hur du mår i nuet.
Jag får uppfattningen av att du har bestämt dig för att skapa ett annat liv och det är helt okej. Det betyder inte att du inte älskar honom, eller att du slutat bry dig om honom, utan snarare att du måste bry dig om dig själv, din hälsa och ditt mående.
Ta hand om dig och tveka inte att kontakta en jour om du vill prata mer!
Kram,
/Tjejjouren.se
