Jag är så ledsen och ältar över om jag är en skadad tjej som aldrig kommer bli bra igen. Jag har just brutit upp från ett förhållande. Rationellt sett så var det nog ett klokt beslut men det känns så jobbigt och jag behöver någon som säger mig att jag har gjort rätt som avslutade det.
Min partner och jag har varit bekanta i 5år men för ett år sen tog vi beslutet att ingå ett förhållande eftersom vi var attraherade av varandra och vi är båda i en fas av livet där vi känner att vi vill ha ett stabilt liv/förhållande. Det har var ett år av ..ja..allt.
Jag har länge varit en arbetsnarkoman- dels för att mitt job kräver det och dels för att undvika jobbiga livsfrågeställningar- delar av mitt förflutna med psykisk misshandel, undvika ensamheten. Men jag har blivit bättre, numer försöker jag dra en gräns till att inte jobba helger. Jag vet att det låter sjukt, hur kan man ha missbruk av att arbeta ihjäl sig. Det existerar, tro mig!
Min partner visste från början om detta problem. Jag ville hitta en orsak till att bryta det rutinen för mig. Han erkände också att han är en person som inte bryr sig mycket om sin karriär och att han gillar att festa och dricka. Jag insåg inte vad det innebar i 4 månader. Hans liv var jobb måndag till fredag 9-5, efter 5 tar man ett glass whiskey för att koppla av. På fredag var det fest där han kom hem 3-4på morgonen, däckad, spyor över hela toaletten, och sen sov han av sig till på söndag eftermiddag när det är dags att förbereda sig för veckan. Vi började bråka väldigt tidigt om detta eftersom min min far är alkoholist och jag var psykiskt misshandlad som barn av honom. Jag var den som skulle fixa familjen. Min partners beteende triggade hemska fysiska minnen även om Han var ...ja glad full. vi gjorde slut efter 4 mån då jag inte kunde tänka mig att ha barn inom en sådan relation. Han anklagade mig för att vara en misslyckad tjej eftersom jag inte ville har barn med honom och att vårt problem var just det...att jag inte var redo. Jag gråter bara jag tänker på det...
1 månad senare ringde han upp mig desperat. Han berättade för mig att han att de fina märkes kläderna och flotta klubb livet var bara teater. Han har försatt sig i skulder, så att han har indrivare efter sig och tillåts inte har kredit kort, och han kommer bli utkastad från lägenheten. Han har endast 100 kr för mat över 3 veckor tils hans månads lön på 70 000 kommer. Ja 70 000 jag skojjar inte...min är hälften av det. Inget av detta var hans fel, det är studie lån etc. Han bad mig att hjälpa honom i en månad så att han kunde åtminstonde betala av en del av lånet. Han flyttade in i min etta, med muntligt kontrakt om att han skulle betala för värme el och mat tills han hittar eget. För min del, var det skönt att slippa vara ensam och jag kände mig värd att älskas.
En månad blev 4 månader tillsammans. Vi var attraherade av varandra, och hans story för arbetskompisar och familj var att han flyttat ihop med sin tjej. Vi var sambos och jag sa ingenting. Varannan helg var han däckad. För det mesta festade han själv hemma men ibland gick han ut- 1000-5000kr nota. Han drack dagligen och det var mitt fel för han var så uttråkad med att sitta hemma i min lägenhet och vänta på att jag skulle komma hem så vi kunde laga middag och ha sex. Enligt honom så var jag en tråkig tjej som inte har förmågan att vara lycklig. Är det så? Kanske är jag det. På jobbet säger arbetskompisarna att jag är den lyckligaste och trevligaste personen. Jag får inte ihop det här..Enligt honom var jag så tråkig under helger för jag ville veckohandla mat, och tvätta kläder...vilket han inte ville så han gav mig sina smutskläder och bad mig lämna honom till att sova ruset av sig ( det var naturlightvis inte för att han var påverkad utan för att han jobbar så hårt dagligen och pendlar till min lägenhet, mitt fel igen). Vi hade perioder av bra förhållande..men bråkade varje vecka.
Jag var inget helgon heller - jag började dra mig undan och stanna längre på jobbet, gå på gym..bara för att slippa bråk. Men jag gick runt som en kokande gryta... När vi bråkade sa jag elaka saker som att han inte beteer sig som en man och saknar ryggrad, och bara lämnar sin skit åt mig att fixa. Jag kastade saker runt omkring mig för jag blev så arg av att ingenting var hans fel eller hans ansvar. Jag är inte stolt över mina utbrott och jag skämdes över det nästa dag. Jag bad honom flytta ut men han vägrade. Jag hotade med att ringa polisen. Han blev han snällare och vi fortsatte till det en kväll bara var nog för mig. Vi var inbjudna till hans julfest på jobbet, han drack ordentligt där- drog mig till sig och sa till mig- se alla dessa kvinnor, jag kan ligga med vilken som helst, men jag är här med dig. Han menade på att detta var en komplimang till mig. Jag lämnade festen och han flyttade ut. Han fann ett andra hands kontrakt på ett rum in en lägenhet. Storyn blev att vi är ett par men att han behöver bo närmare jobbet. Och idiotskt nog hade jag fortfarande känslor för denna man. Något är riktigt fel på mig!! jag mådde så dåligt, för allt var naturligtvis mitt fel. Han kom hem till mig på helgerna när han var nykter och tog sin smutstvätt med sig- jag skojar inte.
Två månader efter detta, har jag nu gjort slut på riktigt. Han ska komma idag för att hämta sina saker (pass några kläder), och ge mig mina hem nycklar tillbaks. Orsaken till mitt beslut blev att jag var såååå utmattad - av att allt är mitt fel - att jag är en elak arbetsnarkoman, som kan skatta mig lycklig över hans kärlek, att han alltid ställer upp för mig även när jag inte är giftermåls potential. Så han har beslutat att vi inte har någon framtid att det är över...Igår kväll rindge han mig och jag svarade gråtande att jag inte mår så bra och kan inte tala just nu. Hans svar var, du är inte den enda som är sårad av detta, och kan du swisha 100kr så jag har för mat den här helgen.
Förlåt för den här långa storyn. jag skäms att berätta det här för bekanta. En stor del av mig vill ha ett kärleks förhållande men jag är så himla utbränd. Jag behöver vara stark och stå på mig idag. Det är måste bli sista gången.
Svar
Hej,
Vad stark du är som vågar höra av dig till oss och berättar trots att det är jobbigt.
Jag vill börja med att besvara din första fundering om hurvuda du gjort rätt som lämnat det här förhållandet genom att säga att det absolut låter som den rätta vägen att gå. Relationen som du beskriver låter destruktiv och ohälsosam och det är starkt av dig att kunna skriva till oss och berätta då det inte är lätt att bryta sig ut ur destruktiva relationer.
Du skriver att ni faktiskt gjort slut på riktigt nu, att han flyttat ut och att han ska hämta sina saker. Jag vill ändå svara på några situationer som uppkommit under er relation och som du tar upp i ditt meddelande.
Du beskriver en partner som dricker en del och som inte kan hantera sin inkomst och sitt leverne. Han beskyller dig för problemen ni står för i ert förhållande, att du är misslyckad, tråkig och att alla saker han gör som du tycker är jobbiga egentligen beror på dig och inte är hans fel.
Jag vill betona att ingen av dessa saker är ditt fel. Det är saker som han säger, men det betyder inte att sakerna han säger är sanna. Han har avsagt sig ett ansvar som han inte har rätten att avsäga sig och det är inte din skyldighet att hela tiden stötta honom i ett beteende som inte är okej. Att han dricker är inte ditt fel, att han kallar dig dumma saker är inte ditt fel, att er relation inte fungerar är inte ditt fel. Du ska aldrig behöva känna dig hotat, tvingad eller orolig i ett förhållande.
Du beskriver också ett dåligt samvete över att du säger ifrån, blir arg eller helt enkelt undviker honom för att slippa bråk. Det är helt naturligt att reagera kraftigt på den här typen av situationer, att bli arg, att säga ifrån, att säga saker som man kanske ångrar i efterhand. Återigen är inget av det ditt fel, du befinner dig i en situation där du är pressad och känner dig otrygg och den naturliga responsen till det är endera att slå tillbaka, bli arg och upprörd, eller att fly situationen helt genom att stanna längre på jobbet eller gå till gymmet. Det är inte responser som du behöver ha dåligt samvete över, det är ditt sätt att överleva en otrygg situation.
Du ställer också frågan om det stämmer att du inte kan vara lycklig. Det kan kännas så när man befinner sig i den här typen av relationer, men det gör inte att du aldrig kommer vara lycklig! Du har befunnit dig i en utmattande, otrygg situation, det förhindrar dock inte att du framöver kommer kunna utvecklas och växa och hitta kärleksfulla förhållanden. Glöm heller inte att kärlek och omtanke kan komma från andra än en partner. Vänner, familj och arbetskamrater kan också fylla en viktig roll och du beskriver att dina arbetskollegor uppskattar dig och ditt arbete. Tro på dem och låt dig stärkas av de som vill dig väl.
Jag förstår att det kan vara jobbigt att prata om den här typen av situationer, kanske kan en stödkontakt, på en kvinnojour eller vårdcentral, kunna stötta dig om du känner att du behöver mer stöd från någon utomstående.
Återigen tack för att du hör av dig och berättar, vi på Tjejjouren tror på dig. Du är välkommen att höra av dig igen med fler funderingar.
Ta hand om dig!
//Tjejjouren.se
