Jag har ända sen jag varit liten tränat hårt och varit väldigt aktiv. Vid 5 års åldern började jag i Friidrott tillsammans med mina Storasyskon, samtidigt som jag föddes in i orientering och hästlivet. Jag älskade alltihop otroligt mycket. Jag var lättlärd och visade tidigt stor talang för just löpningen.
Jag har alltid varit kortast och smalast, vilket gjorde mig lätt och smidig när det kom till att springa.
Under årens gång blev Friidrotten huvudfokusen i mitt liv och de andra sporterna hamnade på sidan om.
Vid 7 års ålder tränade jag 3 gånger i veckan och hade utvecklats till en utav Sveriges bättre löpare i min ålder. Jag älskade att vara bäst och ville ständigt vinna.
3 år senare när jag är tio och min ena syster är 14 slutar hon i Friidrotten på grund av skadeproblem och att motivationen inte längre fanns. Jag undrade varför, men fick aldrig reda på svaret. Allt jag visste var att jag aldrig ville hamna i den situationen.
Tyvärr blev det inte så, jag blev tonåring och fattade varför hon la av. Jag växte till mig, blev mer kvinnlig och tappade en del kämpaglöd på grund av att jag hade en tuff period och tog därför en paus från själva löpningen i.
Denna pausen varade i 2 år. (mellan 12 och 14 års åldern)
Under denna tiden träna jag mindre intensivt och fattade tycke för onyttig mat samt sötsaker, vilket resulterade i att jag gick upp från ca 45 kg till 53.
Under denna tiden blev min andra syster bara bättre och bättre löpare och tog medalj efter medalj i SM sammanhang. Jag fick redan på att jag endast vägde 1 kg mindre än henne trots åldersskillnaden på 2 år.
Jag tittade ständigt på min syster och jämförde våra kroppar. Hon är 170, smal och har knappt någe synligt kroppsfett medans jag är kort och endast ser mig själv som kompakt och fet.
Jag började hoppa över frukost, men det hjälpte inte utan då blev jag hungrigare och åt mer till lunch.
Jag började väga mig mer och började träna löpning igen i hopp om att gå ner i vikt. Testade till och med att tävla lite igen, men fick endast mer kroppskomplex då av att se alla smala människor runt omkring mig.
Jag tror egentligen grundliggande problemet är att jag är så van vid att vara minst att jag blir besviken på mig själv över att jag inte längre är det. Samtidigt vet jag att jag kopplar ihop smalhet osv, med framgång och vinster. Och även om jag är äldre vill jag fortfarande ständigt vara bäst.
Idag är jag 15 år, väger 50 kg, tränar varje dag i smyg, äter 4 nyttigt eller inte alls och är på väg att utesluta sötsaker helt.
Jag väger mig ständigt och har tvingat min kropp till att tappa 1 kg i veckan de senaste 3 veckorna. Mina tankar tar över ibland och jag gör vissa saker även fast jag inte vill.
Jag har vid de här laget fattat att jag har en ätstörning. Jag vill inte att den ska gå överstyr och frågar mig ständigt varför jag gör såhär mot mig själv.
Vad är anledningen till mitt beteende? Hur får jag bort det? Hur gör jag för att sluta jämföra mig själv med andra och börja älska mig själv?
Svar
Hej!
Det är starkt och klokt av dig att höra av dig och berätta om ditt mående!
Du berättar att du har varit aktiv inom olika sporter sedan du var liten. Du har dessutom alltid varit väldigt duktig, framförallt inom friidrotten och löpningen. Du var en av de bästa löparna i Sverige vid sju års ålder... alltså vilken grej!
Vid en ätstörning blir man väldigt fixerad vid sin kropp och kroppen i relation till mat. Största delen av ens tankar handlar om hur kroppen ser ut, hur den känns och hur mycket den väger. Att känna att man behöver väga sig regelbundet kan vara ett symptom på en ätstörningsproblematik. När du berättar att du gör saker som du egentligen inte vill ringer det en varningsklocka hos mig. Hur känns det när tankarna tar över? Vad skulle hända om du inte skulle göra de sakerna som du egentligen inte vill? Du berättar även att du alltid vill vara bäst. Det låter som att du ställer väldigt höga krav på dig själv. Hur kommer det sig att du känner att du alltid behöver vara bäst?
Du skriver även att du tränar i smyg. Det tolkar jag som att du undanhåller mängden träning som du utför för någon. Stämmer det? Och i så fall, hur kommer det sig att du gör det? Händer det att du hoppar över träningspass, och hur känns det då? Du berättar att du känner dig besviken över dig själv eftersom att du inte längre uppfattar dig som minst. Kroppen förändras mycket under tonåren och det kan kännas jobbigt att gå genom dessa förändringar. Det kan till och med kännas som att ens kropp inte är ens egen längre. Utifrån det du berättar så låter det som att du har en negativ syn på dig själv, din vikt och dina prestationer. Har du pratat med någon närstående om det som du har skrivit till oss om? Finns det någon vuxen i din närhet som du skulle berätta om dina tankar för?
Du skriver att du testade att börja tävla inom löpningen igen men slutade på grund av att du jämförde dig så mycket med de andra. Du skriver även att du tidigare har sysslat med ridning och orientering. Hur skulle det kännas att pausa löpningen och prova på något av de andra idrotterna du var aktiv inom tidigare?
Om du vill så kan du titta på Frisk & Fris hemsida. Frisk & fri är en förening som fokuserar på att ge stöd och råd för personer med ätstörningar och kropps-och matproblematik. De som jobbar där har själva erfarenhet av att vara drabbad av ätstörningar. Här finns en lista över saker att vara uppmärksam på om man misstänker att man lider av en ätstörning, eller är på väg att drabbas av en:
https://www.friskfri.se/om-atstorningar/testa-dig-sjalv-2/
Om du känner igen dig i punktlistan så skulle jag rekommendera dig att höra av dig till Frisk & Fri för att få vägledning och stöd i var du kan vända dig. Det finns bra hjälp att få och det går att bli helt fri från sin ätstörning!
Jag tolkar dig som en väldigt smart person med mycket potential och en utmärkt analysförmåga. Du förtjänar att må bra och att älska dig själv, precis så som du är. Det går att bli fri från tankarna och att slippa utsättas för dem varje dag. Det går att börja göra sånt man tycker är kul och utöva de sakerna just för att man tycker om att göra det, och inte för att de påträngande tankarna säger åt en att göra det.
Du är välkommen att skriva till någon av oss på Tjejjouren.se. Det går att göra det via chatt, mejl, eller frågelådan som du nu gjort. Hör av dig om du har några fler frågor eller funderingar!
Vi hejar på dig! <3
/Tjejjouren.se
