Hej, jag skrivit en gång innan.. Mina kompisar kontaktade skolkuratorn(hon är bättre än vad jag trodde) och imorgon ska jag dit med mina kompisar för andra gången. Det känns konstigt med min ätstörning eller början till ätstörning.
I vilket fall som helst så när hon frågade om jag hade fått mens sa jag nej. Även om jag har det. Bara för att jag är rädd för att mina kompisar ska behandla mig annorlunda. Det slutade med att jag lovade att jag skulle prata med pappa om att jag skulle köpa kost-tillskott. Jag har sagt till honom och han verkligen vägrar att köpa det. Sen sa pappa det till min farmor som i sin tur gick till min doktor. Och enligt honom så om jag äter allt som "serveras" så får jag i mig alla näringsämnen. Fattar dom inte att jag mår bra eller? Att jag hatar att äta ? Är det enda dom vill är att jag ska må dåligt?
Pappa blev även förbannad eftersom han har "rätt till att veta vad som jag berättar till kuratorn". Hon har tystnadsplikt vad hon sagt till mig och jag vill verkligen inte att någon annan än kuratorn och mina kompisar ska veta det om maten. Och sen den första gången jag var där så kändes det lite bättre.
Men nu när jag har haft lov en vecka känns det riktigt vidrigt när jag tänker på mat. Som om jag kommer få en riktig ätstöring eller något.
Sen har jag gjort en deal med min kompis. Om hon vill gå ut framför ett tåg(ta livet av sig) har jag lovat att gå med henne. Det känns inte riktigt som om det kommer att hända. Men jag är lixom beredd på det, jag har inte någon riktig anledning jag heller men allting är verkligen skitdåligt. Det med maten och sen med att jag blev illa behandlad av min mammas sambo när jag var liten, sen måste jag ha alla rätt i skolan så jag kan gå upp en klass och börja 8an nästa höst. Allt dedär spökar inom mig. Jag vet inte riktigt varför det gör det men då mår jag jätteilla och börjar gråta. Jag gråter tillochmed när jag fått 4 fel på matteprovet.
Jag vet att jag kan prata med kuratorn nu. Det gör jag men sen är jag kär också. Det vill jag inte prata med henne om, men han förvirrar mig lixom. Han kollar på mig typ hela tiden och bara för det säger mina kompisar(dom bor jättelångt bort ifrån mig) att han är kär i mig tillbaka. (ni kan nog inte säga om han gillar mig eller inte men det är ett ganska stort problem också) Men han förvirrar mig så mycket och sen drömmer jag mig bort på något sätt.
Jag orkar bara inte mer! All press. Jag vill bara gå framför detdär tåget nu. Men jag kan inte, inte själv. Men sämre kan det nog inte bli. dendär dagen då jag föddes borde mamma och pappa fått ett missfall eller något. Jag vill verkligen inte mer
Svar
Hej Icca,
Tack för ditt mail! Du skriver att du har, med dina vänner, börjat gå till en kurator som du tycker är bra. Det tycker vi också är jättebra, och vad bra att hon var bättre än du trodde.
Du fick frågan av kuratorn om du har fått mens och du berättar att du sa nej fast du fått det. Din pappa vägrar också att köpa kosttillskott dig till, som din kurator har gett dig rådet att ta.
Problemet är att du inte vill äta, utan att du hatar det, dvs att du verkar ha många negativa tankar/funderingar kring mat. Du känner att du inte vill att dina pappa ska veta om dina problem med mat, men att han insisterar på att veta allt. Vi förstår även det som att du känner att det har hjälpt att prata med kuratorn, men att du har mycket andra saker som du känner dig pressad av, så som att du blev illa behandlad av din mammas sambo när du var liten, oro för dina betyg och att du är kär bl.a.
Vi tycker att det låter jättebra att du kan prata med dina vänner och kuratorn om dina tankar och känslor! Självklart innebär detta inte att du måste säga allt, utan om du inte vill berätta om t ex. din mens så behöver du inte det. Du har faktiskt också rätt att ångra dig. Du kan berätta i efterhand att du har fått mens om du vill det. Vi uppfattar det som om du inte träffar kuratorn själv. Stämmer det? Tror du att du någon gång hade kunnat göra det, utan dina vänner? Ni kanske vågar prata om annat då. Om du träffar kuratorn själv så behöver du inte oroa dig för att dina vänner ska börja behandla dig annorlunda. I vilket fall som helst, tycker vi att du verkligen ska fortsätta att prata med kuratorn eftersom du känner att du mår bättre av det.
Vi misstänker att kuratorn har gett dig rådet att äta kosttillskott eftersom hon tror att du har näringsbrist.
Känner du att du kan prata om andra saker än det faktum att du hatar att äta? Kan du t ex. berätta om din mammas sambo och dina tankar och känslor över det? Vi tror att det är viktigt att du delar med dig av den press du känner så det kan lätta inom dig. Pratar du kanske med din vän som du har gjort dealen med? Det låter allvarligt med den överenskommelse som ni har gjort. Det låter som att din vän också skulle behöva prata med någon. Du har aldrig skyldighet att ställa upp på att göra något sådant och att din vän satt dig i en situation där du behöver lova något sådant låter väldigt dåligt för er båda två. Skulle du kunna ta upp de här tankarna med din kurator när ni ses? Hur du tänker om att du inte vill leva längre? Ibland när man mår så här och det är väldigt mycket press från olika håll så kan man få svårt att se det som är bra i livet och det man har. Din kurator kanske kan hjälpa dig med att sortera ut vad ni behöver göra just nu. Du kanske tom kan ta med det här mailet och visa henne?
Det finns ljuspunkter, det att du har vänner att prata med, att du kan prata med kuratorn, och även det att du mejlat oss. Det visar på att du kämpar för dig själv, och att du vill må bra, och längst inne förstår att du förtjänar att må jättebra.
Det här kan vara små små steg på vägen, du har många tankar som sagt, och det kanske inte kommer att lösa sig på en gång med en stor lösning, men vi tror att du har kommit in en bit på vägen. Kämpa på! Du är så mycket starkare och så mycket finare än vad du tror!
Hör av dig om du vill, berätta om hur det går eller om du har nya tankar och funderingar. Vi finns alltid här för dig och vi är alltid på din sida!
/Tjejjouren.se
