I mina tonår gick jag igenom olika identitetskriser, min förvirring dövade jag med att dricka alkohol.
Mina kompisar var äldre som gärna drack och de drack mycket. Mycket av allt för mig också, för mycket av allt för att döva min ångest och förvirring.
En helg i den äckliga lägenheten blev jag full - jag blev tokfull. Jag kommer inte ihåg vad som hände men det jag kommer ihåg är att jag vaknade utan kläder inne i sovrummet. Jag låg naken och fattade ingenting. Jag kommer inte ihåg vad som hände den morgonen men jag kommer ihåg skammen som jag kände av att inte veta vad som hade hänt, eller inte hänt.
I efterhand fick jag fått höra att en kille hade våldfört sig på mig när jag låg och sov, han hade gjort allt möjligt med min utslagna kropp. När jag fick höra detta kände jag skam, ingen ilska utan skam. Vilket jag nu i efterhand kan se absurditeten i men då fanns det inga kanaler eller forum för mig att reflektera över vem som hade ansvaret och varför jag kände som jag gjorde.
För någon vecka sedan fick jag veta att killen, som var min dåvarande bästaväns storebror, var död. När jag fick veta detta kom minnebilder upp framför mina ögon där han håller i mina ben och drar mig in i sovrummet. I mitt huvud tänker jag att det är skönt att han dog. Min dåvarande bästavän har jag inte pratat med på flera år och tanken att höra av mig nu känns än mer distanserad. Jag kan höra min egen röst om jag hade ringt till henne ”hej, jag beklagar sorgen över din bror, men han våldtog mig så han fick vad han förtjänade”.
Och skammen idag kommer för att jag kan känna en lättnad över att han har dött. Jag skäms över känslan. Jag kanske aldrig mer igen skulle råka se honom men känslan av att han är död känns samtidigt befriande.
Jag skulle aldrig göra någon illa och jag är till och med vegetarian men jag är lättad över att killen som våldtog mig är död. Skammen över att känna som jag gör får mig att bli ännu mer arg på honom. Han tog makt över min kropp och fick mig att skämmas. Han gick och dog och fick mig att skämmas.
När blir jag fri från dessa känslor av skam som inte borde tillhöra mig?
Lägg till kommentar