Varför är jag så misslyckad, tjock, ful och värdelös? Varför är alla andra så himla mycket bättre än mig?
Jag är en tjej på 16 år som lider av ätstörningar. Jag har satt diagnosen på mig själv utan att prata med någon, tyvärr vet jag att det stämmer. Jag älskar att svälta mig själv. Känslan av att vara hungrig får mig att känna mig smalare och bättre.
Jag har gått ner x antal kilon men ändå känner jag mig tjockare än någonsin. Jag vet att jag från början var en smal tjej men sen började små komplex växa fram på mig t.ex. att jag inte klarar av att visa mina armar för jag skäms så för dem.
Jag lägger upp matscheman och det finns en hel rad livsmedel som är totalt förbjudna för mig. Jag får ångest av att se mig själv i spegeln och jag hattar att gå runt i skolan eftersom jag tror att någon ska kommentera min tjocka kropp.
Hur kunde det bli så här? Hur blev jag en person med ätstörningar?
När jag var yngre brukade min mamma säga till mig att jag aldrig var lika smal som hon var i min ålder. Ibland tog hon i mina överarmar och sade att de nästa var lika stora som hennes. Hur ska en tjej på 9 år tolka det?
Det var först när jag började gymnasiet som bägaren rann över, mina föräldrar separerade, jag har prestationsångest och klarade inte av pressen i skolan, jag måste få högsta betyg annars hatar jag mig själv.
Jag drog in på maten ännu mer och jag svimmade två gånger. trots det var det ingen som listade ut att jag svälter mig själv. Jag fick börja gå till kuratorn men hur ska hon kunna hjälpa mig när hon inte vet sanningen? Vill jag ens ha hjälp? Jag gillar ju att svälta mig själv.
Jag ljuger för mina vänner och min familj om vad och hur mycket jag äter. Jag drar mig undan från folk och vill alltid vara ensam. jag bryter ihop för minsta motgång och jag hatar mig själv och framför allt min tjocka kropp.
Jag drömmer om den dagen då jag når i min dröm vikt och kommer bli lycklig men samtidigt vet jag att jag inte kommer bli lycklig, snarare tvärtom!
Att skriva den här berättelsen om mig här är det största jag någonsin har vågat göra. Jag vill också avsluta det hela med att säga att om du har minsta lilla problem med din kroppsbild/mat/motion så berätta det för någon du litar på. Ju kortare det har gått ju enklare blir det att ta emot hjälp! Kom ihåg att du är värd det bästa!
Jag har också bestämt att mitt nyårslöfte är att berätta för kuratorn om min ätstörning :)
Lägg till kommentar