Vem gömde jag mig för?
Den frågan ställer jag mig än idag 10 år senare. Allt började när jag var 19 år träffade mitt livs kärlek som började misshandla mig redan veckor efter vi träffats, kanske var jag redan då förvirrad och sökte kärleken på fel sätt.
Han gav mig det jag inte funnit förut: uppskattningen, kärleken och tryggheten. Vi var det där lyckliga paret men inom stängda dörrar misshandlade han mig grovt det var sparkar över hela kroppen, slog sönder lägenheten, men efter varje gång gav han mig 10 gånger så mycket kärlek.
För varje gång gick jag på orden förlåt det kommer aldrig mer att hända.
Åren gick och gick och misshandel slutade aldrig han blev mer och mer våldsam jag hamna flera gånger på intensiven. Kärleken gick över till rädsla, då han hotade att döda min familj om jag inte kom tillbaks. Mitt liv kändes helt över och mina vänner gick inte längre på mina lögner att jag ramlat mm pågrund av mina blåmärken och de försvann en efter en. Även jag backade från dom då han hotade att döda dom om jag umgicks med dom.
Kärleken gick över till rädsla
En dag kom samtalet att han blivit knivhuggen. Jag tar mig upp till akuten och efter allt så väljer vi att anmäla vilket tillslut leder till att vi fick ett pris på våra huvuden. Vi fick lämna allt. Vårat hem, våran familj, ja allt, nu hade jag bara han och en mobil som var direkt kopplad till polisen, förvirrad och ledsen helt förstörd.
Vi fick flytta runt från plats till plats. Under allt det här var jag så rädd att vi skulle bli mördade samtidigt som han misshandlade mig. Vem jag var mest rädd för visste jag inte då. Allt jag visste var att jag snart kommer att dö.
Vem jag var mest rädd för visste jag inte då
Flera gånger kom polisen med dragna vapen och bara flyttade oss till ny plats. Den tryggheten i mitt liv var då polisen, jag visste att de fanns där för att hjälpa mig även fast de inte visste vad som hände på riktigt i mitt liv.
Åren gick och barn nr 2 hade kommit. En dag när han misshandlade mig slänger sig äldsta barnet runt benen på han o skriker döda inte min mamma. De orden satte sina spår och det var den sista misshandel för det var den dagen jag lämnade han för gott.
Det var den dagen jag lämnade han för gott
Till sist vill jag säg en man som misshandlar 1 gång slutar aldrig. Och polisen är vårat skydd, utan dom vore jag död idag. Men istället lever jag idag med mina 2 barn i samma ort som förut och är lycklig och singel.
Lägg till kommentar