Lotta: "Jag minns hur jag stannade till som om hjärtat helt slutat slå"

När någon var elak mot ett djur var jag den första att säga ifrån, och husdjuren hemma i villan älskade jag över allt annat.

När jag för första gången fick känna på mina åsikter kring djur och deras rättigheter var jag sex år gammal. Jag var i Spanien med min familj och strosade på en gata i en vacker liten stad.

Jag går förbi ett café där en tv satt på väggen, och jag tittade i säkert en minut innan jag förstod vad det var jag såg på - tjurfäktning. Jag minns hur jag stannade till som om hjärtat helt slutat slå.

En matador stod i mitten av en arena med läktarna fulla av högljudda åskådare. En tjur sprang förvirrat omkring och riktade sin frustrerade rädsla mot matadoren som högg i honom med sitt svärd där han kom åt. Och det var då jag insåg hur otroligt grymma saker som vissa människor kunde göra mot oskyldiga och hjälplösa varelser.

Det kändes obehagligt inombords och mina känslor skrek ”nej, nej, nej!”. Som ett kvitto på att den snälla, vackra värld som jag tidigare trott att jag levde i inte var sann.

Efter denna händelse dröjde det många år innan jag avancerade mina åsikter och på riktigt började ifrågasätta allt det djurplågeri här i Sverige som faktiskt pågick. Saker som jag inte ens funderat över tidigare trots att det togs upp då och då i media.

Bilder på vanvårdade grisar som trängdes i små boxar och hönor som satt hoptryckta i burar med gallergolv var precis sådant som jag inte ville tänka på. Så jag förnekade, förnekade och förnekade.

Jag försökte glömma bort och tänka att ”nej nej, det är inte så farligt som det ser ut, och det är ingenting jag kan göra åt”. Tillslut trycktes allt det hemska bort och jag kunde fortsätta att inte bry mig ett tag till.

Men den svaga känslan av obehag fanns alltid kvar där inom mig, den delen av mig som brydde sig om andra och ville vara en sann djurvän.

Det var vid 16 års ålder då jag till slut fick nog.

Jag vägrade tolerera och acceptera och trycka undan och glömma bort. Från och med då skulle jag agera när någonting inte stod rätt till. Och det var då jag för första gången funderade kring köttet.

Det var ju gjort av dem där grisarna som suttit i små boxar hela sina liv för att sedan slaktas . Om jag ville vara en djurvän – borde jag då verkligen äta djur?

Så jag slutade äta gris. Och jag slutade äta kyckling. Slutligen försvann allt kött från tallriken och jag hade blivit vegetarian.

Det var en tuff värld att möta. Jag ville berätta för alla jag kände hur hemsk världen var och få dem att förstå, men ingen ville lyssna. De tolererade, accepterade, tryckte undan och glömde bort precis som jag själv gjort.

De ville inte höra vad jag hade att säga om djurens situation.

Jag läste allt jag kunde hitta om djurfabriker, livsmedelindustrin och om hur kött blev till. Och ju mer jag visste ju mer besviken blev jag. Precis som när jag som sexåring såg tjurfäktning förstod jag återigen hur grym världen var.

Men samtidigt som allt bara verkade bli värre och värre väcktes någonting helt nytt bland mina känslor, någonting som jag aldrig känt tidigare. Engagemang! En stark vilja att förändra det som inte var bra.

Utifrån det blev jag ytterligare motiverad att lära mig ännu mer om hur djur utnyttjades av oss människor. Även om det kändes fruktansvärt obekvämt att ifrågasätta hela sin livsstil med köttätande och mjölkdrickande började jag snart förändra den.

Köttet var redan borta. Snart försvann även mjölk och ägg från bordet. Alla produkter som innehöll animaliska ingredienser sa jag adjö till för ett halvår sedan och blev därmed vegan.

Att äta och tycka annorlunda blev snart vardag, och jag vande mig vid tanken att jag faktiskt gjorde allt jag kunde. Jag vägrade acceptera och betala för den industri som dödade miljontals djur varje år. Mer nöjd kunde jag omöjligt vara.

Jag hade nått fram – jag hade slutat att utnyttja djur, jag hade slutat att tänka på dem som mindre värda och jag hade slutat att bortförklara och ignorera deras lidande.

Jag hade äntligen blivit en sann djurvän.