Hon låg så tätt intill varenda gång tårarna fick allt där inne att sluta göra ont.
Hon slickade bort tårarna & såg på mig med sina stora ögon. Hon krävde ingenting mer än att få vara där. Ofta låg hon i mitt knä medan jag stirrade tårögd upp på stjärnorna genom takfönstret.
Det har nu gått 18 månader sen hon slutade existera. Det har nu gått 18 månader sen jag fick samtalet, 17 mil hemifrån att hon skulle avlivas. Nu, på en gång. De kunde inte vänta 3 timmar.
Jag var 8 månader när hon kom till vår familj, liten,fluffig, vit & svart, med de största blåa ögonen jag sett. Katten som skulle bli all tröst när världen var för hård. Katten som skulle sova tätt intill min mors famn i 17 år. Katten som lärde mig vad kärlek var & vad eskimopussar var.
Tre dagar efter att hon försvann skrev jag
"Omtumlade dagar. Har gråtit konstant i två dagar. Svimmat, spytt, hyperventilerat & inte kunnat se. Det är som om min bästa vän & min syster har dött. Försöker att inte gråta just nu.
Det har varit den finaste katten, hon brukade hoppa upp i soffan när man kollade på tv & krypa ihop ovanpå & slicka en på näsan. Hon brukade springa in på toan med en & det bästa hon visste var att ligga på platser där solen sken.
Det var en fin katt, den bästa katten någonsin antagligen. Det kommer göra så ont att komma hem & inte ha henne där. Jag har ju haft henne 94 % av mitt liv. De 6 % som inte är de kommer jag inte ens ihåg.
Jag var inte beredd på detta, inte alls. Sen fick jag ett sms från en som jag försöker glömma. Han skrev att han hade blivit inlagd, han hade försökt ta sitt liv. Jag var ordlös. Hon borde vara här. Någon där uppe borde ha tagit hans liv istället för hennes."
Ibland tror jag mig se henne. För några veckor sedan vaknade jag av att hon stod vid min sida, jag kände henne. Genom trötta, dimmiga ögon kunde jag se hur hon stod bredvid min kudde & stirrade. Det var fjärde gången på en vecka jag kände henne. Först hörde jag hennes mjaou, sen såg jag henne, hörde hennes unika tassavtryck på golvet & kände hennes eskimopussar hos mig.
Jag skiter i vad alla säger, min syster är död. Och jag fick inte ens säga hejdå till den som räddade mig när allt var som värst.
Lägg till kommentar