Jag började skära mig när jag var tretton år gammal.
Jag hade egentligen inga direkta superproblem, jag hade killproblem. När jag ställer frågan till mig själv om varför jag skar mig den första gången så är svaret självklart. Jag hade kompisar som skar sig, och dom verkade ju kunna hantera sina problem mycket bättre när dom skar sig. Dem sa att det lättade på smärtan, och jag ville desperat bli av med vad jag trodde var den värsta smärtan i mitt liv.
7 år, massor av terapi, ett par självmordsförsök och hundratals ärr över hela kroppen senare så inser jag att så inte var fallet.
Att skära sig är ett beroende, och en mycket ond cirkel. Först skär man sig för att man mår dåligt och vill må bättre, men sen mår man dåligt för att man har skurit sig och då skär man sig igen för att må bättre.
Det låter väldigt komplicerat, jag vet. Men den onda cirkeln fortsätter, vare sig man är medveten om det eller inte.
Jag har varit fri från rakbladen i 4½ år, och när jag tänker efter så är jag så fruktansvärt stolt över mig själv. Jag är stolt för att jag överlevde. För det gör inte alla.
Jag har vänner som fortfarande skär sig, och jag försöker finnas där för dem om dom vill det.
Det sista jag vill säga med det här till dig som läser detta är:
Det finns alltid ett bättre alternativ än att skära sig. Ärren sitter kvar resten av livet och att jag måste se på dem varje dag är en kamp i sig. Livet är vackert, kanske inte just nu, men det kommer. Det tog lång tid innan jag kunde se mig själv i spegeln och vara nöjd med det jag såg.
När du kommer ur ett självskadebeteende kommer du känna dig fri.
Fri på riktigt.
Lägg till kommentar