Klubbvärlden är en sällsam värld; sällsam i den bemärkelse att den lever upp till de myter som omger den.
Här samlas vi för att dansa in imorgon. För att dricka svindyra drinkar.
Och för att ljuga.
I samma stund vi kliver innanför portarna tar vi på oss den mask och den mantel vilken skall skydda oss genom en natt som skall bli lång.
Med välsminkade ansikten, nya kläder och väskan laddad med pengar skall vi komma att uppleva oss själva, vi skall komma att upptäcka och uppfinna en alternativ version av verkligheten.
Lagom runda om fötterna från förfesten beställer vi drinkar i en smockfull bar, sätter oss vid bord.
Har roligt.
Skrattar, pratar för högt.
Och vi beger oss uppåt. Mot övervåningen, lockas av bas och stampande fötter.
Höjer våra armar, dansar i ring, vrålar med i houselåtars primitiva refränger.
Svettas, trängs, skrattar.
Kippar efter luft i nattkyla, röker en cigg.
Beger oss in i värmen. Mera dricka. Mera värme. Fler fragment.
Jagar, söker.
Vi vill ha händer, läppar och leenden. Vi vill ha långsamma höfter och viskade lögner. Kasta besvärjelser.
Och med alkoholen rusande i blodet är vi legitimt ursäktade.
I parallella universum kan vi inte göra fel.
Så vi lägger armarna kring en främlings hals och drar honom åt oss, drar i oss en främmande världs andetag, smakar en främmande världs frukter.
Låter honom viska lögner, låter honom förgifta vår hjärna, låter honom locka.
För vi vill, vi dansar i samma takt, i den här världen slår våra hjärtan samma slag.
Så vi svarar ja.
Hämtar våra jackor.
Ger oss ut i nattluft och böjer inte ens upp huvudet för att skåda de stjärnor som vakar över klumpiga steg hem till främmande lägenheter.
Tusentals är vi kvällar som denna;
Som blir viskade i öron och som säger ja, som går på höga klackar hem.
Och trots det vi skall komma att dela håller vi inte ens handen, värmer inte, värjer inte varandra från kyla.
I miljontals lägenheter skall låset klicka upp, skor tas av och ett märkligt skådespel påbörjas.
Ett skådespel som skall fortsätta tills morgonen åter föds ur nattens sköte och vi långsamt snusar i alkoholhaltig sömn med housemusik ringade i öronen och strobbens ljus flimrande bakom stängda ögonlock.
Och trots vi delat kött kanske vi inte ens rör vid varandra.
Bara vaggas sida vid sida av introt till sången om Morgonen Efter.
En sång som skall komma att spelas högt i alla de sängar där artificiell kärlek producerats.
Väcker oss och inser att gårdagens sminkning börjat ge sig av,
att håret inte längre är ett ordnat kaos, att klänningen luktar av
hans utspillda öl och att strumpbyxorna för länge sedan gett upp.
Vi klär på oss.
Kanske säger något i förbifarten.
För i det här universumet känns vi inte längre vid varandra, i den verkliga världen har vi aldrig delat säng, aldrig skapat något alls.
Nykterheten rentvår oss, bekräftar att gårdagen aldrig funnits i
den värld vi vaknar upp till.
Vi är andra nu. Det är inte som då.
Ger oss av. Ringer någon kompis.
På ömmande fötter på främmande gator,
och minnen från igår.
Innan vi tog sömnens tidsmaskin tillbaka till verkligheten. När vi fortfarande dansade, drack drinkar och bytte telefonnummer i vad som kan liknas vid en fantasivärld.
Kanske hör vi aldrig mer av den person vi delat centimetrar av en säng med. Kanske återser vi honom redan nästa helg.
I strobbens ursäktande ljus skall han åter spilla sin jävla öl över oss, skrika skamliga förslag i våra öron.
Och nästa gång skall vi skaka på huvudet, le och jaga vidare efter hjärtan som slår i samma takt som våra.
Leta efter nya händer.
Som vill ha oss under veckan; mellan besök till vårt gemensamma parallella universum.
Vi kysser många grodor innan vi hittar våra prinsar.
Dissar många fyllon innan vi hittar den person vi vill vara nyktra med.
Sådana är vi.
Sådana, är vi.
Lägg till kommentar