Agnes: "Vår pakt har börjat" - del 2

Publiken består mest av föräldrar och syskon. När vi inte håller på att tävla hejar vi fram våra kompisar, äter godis och skrattar ihop. Det går bra, men viktigast av allt är att vi har roligt. Emil och Jonas vinner givetvis sina matcher, men jag är ganska säker på att åtminstone en av Emils motståndare inte gör sitt bästa.

Emil och Jonas är sannolikt inte några bra förlorare. Tyvärr är dom inte heller några bra vinnare, och det tycker jag är minst lika viktigt. Dom gör liksom en grej av att visa hur överlägsna alla andra dom är, och visst är dom bra, men dom är inte så överlägsna som dom vill att det ska se ut som. Dom skrattar åt sina motståndare som dom har besegrat, dom gäspar högt under matcherna ifall nån av oss i publiken liksom skulle missa hur lätt det är för dom. Och alla deras motståndare går in för det också, för att liksom bli besegrade!

Jag vet inte om alla i publiken ser det, men jag och mina kompisar ser det, och det ser jättekonstigt ut. Dom gör inte sitt bästa, alla är mycket sämre mot Emil och Jonas än mot någon annan. Så här det alltid varit, men på nåt sätt har det börjat störa mig.

Jag har börjat tänka en massa mer på såna saker typ det sista året. Typ varför saker är som dom är, varför folk beter sig på ett visst sätt och inte på ett annat, och varför jag är likadan trots att jag stör mig på det. Det är meninsglöst att prata med sina föräldrar om sånt. Jag har försökt. Min mamma bara tittar på mig och säger något i stil med att "Ja, så är det att vara i puberteten. Då börjar man tänka en massa". Som om det var nåt svar.

På lunchen går vi och tittar på matchschemat för eftermiddagen. Då ser vi det. Min sista match ska vara mot Emil, och samtidigt ska Sofia möta Jonas. Oj. Jag och Sofia tittar på varandra.

Vi suckar och fräser lite över att få just dom, dom som inte ens klarar av att träna mot oss, som motståndare. Vi är fortfarande tjuriga när vi sätter oss och äter våra varmkorvar som vi får till lunch.

Vi är för få tjejer för att bara tävla mot andra tjejer, så därför måste vi möta killarna, men varför just dom? Varför kan vi inte få förlora mot några andra, några som åtminstone är lite bättre vinnare? Det pratas en massa om att man ska vara en bra förlorare, men det är minst lika viktigt att vara en bra vinnare tycker jag. Och det är som sagt varken Emil eller Jonas.

Plötsligt skiner Sofias ögon upp, som dom alltid gör när hon har fått en idé, och hon blir ivrig att svälja korvbiten hon tuggar på. Så lutar hon sig fram mot mig och halvviskar det otänkbara.
-Jag tänker försöka vinna över honom!

Jag tittar på henne, först gapande, förvånat, och sedan är det som om något tänds i mig också, en längtan, en lust, en iver. Det är som en ny insikt öppnas för mig. Man kan försöka vinna också mot dom! Jag bestämmer mig för att jag också ska försöka vinna över Emil. Genast får allas ögon en ny glans, och vi börjar ivrigt men halvtyst, som om det är något mycket viktigt vi har kommit på, att babbla med varandra.

Vi är trötta på att alltid vara dom som ger upp, som lägger av utan att försöka, som förlorar för att någon annan ska få vara bättre. Vi ingår en pakt med varandra, alla fem, om att ingen av oss någonsin mer ska gå in för att förlora en match. Givetvis kan man inte alltid vinna, men det är inte det viktiga, utan det viktiga är att vi är trötta på att lägga band på oss själva. Ska någon vinna över oss ska det vara för att dom faktiskt förtjänar det, för att dom faktiskt är bättre, och är dom inte det ska vi kunna vinna över dom istället, utan att det ska vara så konstigt eller märkligt.

Judon har plötsligt blivit mycket mer spännande. Jag hade trott ett tag att jag höll på att växa ifrån judon, men det gjorde jag inte. Jag höll på att växa ifrån att hela tiden spela efter någon annans spelregler, som sa att jag inte kunde vara så bra som jag ville.

Så är det dags. Emil tittar förstrött på mig, som om hans tankar är någon annanstans. Troligen är dom det också. Mina tankar är definitivt inte någon annanstans. Jag fixerar honom med blicken, hela min uppmärksamhet är riktad mot honom. När domaren gör tecken åt oss att börja är jag snabbast fram, och greppar tag i Emils gi, hans vita dräkt. Innan han hunnit fatta vad som hänt (och innan jag har hunnit fatta det riktigt heller, det är nog tur att jag gör det så snabbt att jag inte hinner tänka för då vet jag inte om jag hade vågat) flyger han över min höft och ner i den blå mattan med en duns.

Jag hinner se hans förvånade min innan jag dyker ner för att avsluta det hela med en fasthållning, och när Emil väl är med på noterna igen börjar han vrida sig och kämpa emot men då är det så dags. Jag har honom i min favoritfasthållning, den som ingen hittills har lyckats ta sig ur, och jag tänker göra vad jag kan för att Emil inte ska bli den första.

Publiken blev plötsligt tyst när jag tog omkull Emil, men nu börjar dom heja på honom. Eller heja och heja, jag vet inte. "Skärp dig Emil, du kan väl inte förlora mot en tjej heller! Vad sysslar du med?" Emil börjar inse att han faktiskt inte kommer loss, och jag börjar också inse det, och medan sekunderna som känns mycket längre än vad de är tickar på (jag måste hålla fast honom i 25 sekunder för att vinna) så lyfter jag huvudet och tittar bort mot grannmattan. Jag ser Jonas där, eller rättare sagt så ser jag hans ben sticka fram där han ligger med Sofia ovanpå sig och sitter fast han också. Jag ler mot Sofia. Hon ler tillbaka. Vår pakt har börjat.

Till slut är matchen över. Både jag och Sofia har vunnit med varsin fasthållning, och publiken vet inte hur dom ska reagera. Det här var verkligen inte väntat. Jag trodde att det skulle vara nästintill omöjligt att ta Emil, men han blev väl så förvånad när jag faktiskt tog kommandot själv, så han var inte alls så svår att besegra.

Jag reser mig upp och rättar till min dräkt. Publiken har börjat applådera, liksom lite avmätt, som att dom tycker det är pinsamt på nåt sätt. Jag ska i alla fall inte vara en dålig vinnare, tänker jag, utan jag går fram till Emil och räcker honom min hand för att hjälpa honom upp. Han blänger på mig med ögon som är så svarta att jag blir lite illa till mods, och så reser han sig upp själv. Hans ögon smalnar när han väser till mig att "det här ska du få för, din fitta!" och så går han av mattan utan någon avslutande hälsning, som man brukar ha.

Jag står snopet kvar och tittar efter honom. Ungefär samma reaktion får Sofia. Jonas stannar visserligen kvar på mattan, men när de är på väg från mattan tycker Sofia att han ser så ledsen och tillintetgjord ut att hon tycker synd om honom och försöker ge honom en tröstkram, fast det är inte uppskattat alls. Han blir ungefär lika arg som Emil.

Jag fick aldrig igen för att jag besegrade Emil den där gången. Och jag hoppas ärligt att ingen av hans kompisar tråkade honom för det, för det är verkligen inte det jag vill. Samtidigt blev det liksom genast en helt annan stämning på träningarna. Plötsligt började dom andra inse att vi också kunde göra vårt bästa, och när dom två bästa killarna i gruppen hade blivit besegrade av tjejer så blev det efter ett tag mindre laddat för dom andra att bli det.

Ingen skrattade längre åt dom som fick träna mot oss, och vi går inte längre in för att förlora utan för att göra vårt bästa. Ibland vinner vi, ibland förlorar vi, men den viktigaste segern var inte den jag tog över Emil på klubbmästerskapet. Den viktigaste segern var den jag vann över mig själv när jag faktiskt började tro på mig själv.