Det kan vara besvärligt att vara feminist.
Många ser dig närmligen som väldigt besvärlig. Du är inte nöjd med hur saker och ting är. Du är en som sätter sig emot, en jobbig jävel, du sticker ut hakan och du håller inte käft.
Du vill att någonting ska förändras, och du blir ständigt ifrågasatt och krävd på att förklara varför det behövs en förändring. Du måste därför alltid vara utrustad med statistik och fakta om ojämlikhet som stödjer din ståndpunkt. Du måste vara verbal, för du får ta många strider för att du tycker som du gör.
Man får kämpa mot otroligt många olika argument när man för en diskussion om feminismens vara eller icke vara, om dess utövande. En del anser till exempel att förkomsten av förtryck av män på vissa områden gör att man kan förkasta all feminism. Ibland möter man människor som tycker det är kvinnornas eget fel att de inte är mer jämställda, att de inte organiserar sig bättre eller startar en stark folkrörelse.
Och vissa tror att man inte kan vara femnist för att man har t-shirt och jeans, är straight, och rakar sig under armarna. Som sagt, det kan vara besvärligt att vara feminist.
För mig innebär feminism i grund och botten att jag lever som jag vill. Jag är övertygad om att man måste börja med sig själv, om man vill förändra någonting. Vill vi att alla ska ha samma möjligheter och rättigheter så får vi inte låta oss stoppas, ens på vardagliga plan.
För att visa hur jag menar ska jag berätta lite om en kvinna jag beundrar väldigt mycket. Min mamma.
Till att börja med är min mamma född på 50-talet, med tre storebröder. Hon växte upp i en familj där hennes pappa gjorde karriär, bland annat både som kommunalråd och Vice VD för en av länets stora tidningar, medan hennes mamma stannade hemma och tog hand om barn och hushåll.
Min mamma bestämde sig för att utbilda sig till jurist, vilket hon senare gjorde vid Lunds universitet. Ska man bli en bra jurist behöver man nog också vara lite av en jobbig jävel. Säga ifrån, se till att bli hörd, vara beredd att höja rösten för att ta sig fram. Min mamma är en bra jurist.
När jag var liten ville jag börja ettan när jag var 6 år gammal. Min mamma frågade vår hemkommun om det gick bra, och jag fick börja ettan 1991 istället för 1992. Det fick jag, och det stack ofta i ögonen på mina klasskamrater. Jag fick ofta höra att jag "egentligen bara skulle gå i 3an" när jag gick i 4an, "egentligen bara skulle gått i 5an" när jag gick i 6an, osv.
Jag blev ledsen över hur folk betedde sig, men mamma lärde mig att stå på mig. Strunta i dem, du vet ju att du är bra ändå.
Under gymnasietiden ville jag efter 2a året ta ett sabbatsår och plugga konst. Jag kom in på en folkhögskola utanför Sundsvall, men det var upp till rektorn i min hemkommun att avgöra om jag kunde få studiebidrag eller ej. Han valde "ej".
Min mamma skrev ett mail till honom med en undran över varför plånboken oftast plockades fram när det gällde kanotutflykter och studieresor för de sk problembarnen, men när en unge med schyssta betyg som ville plugga konst önskade studiestöd så var det omöjligt. Mamma avslutade mailet i stil med "Om detta inte går igenom så vill jag veta vart jag ska vända mig så att jag kan överklaga." Jag fick mitt studiebidrag.
Min mamma jobbade länge för Boverket, sa sen upp sig, och letade sen jobb tills hon startade upp sitt eget företag. För ungefär ett halvår sedan blev hon headhuntad av Kalmar län, som tillfälligt behövde en länsjurist. Mamma fick jobbet, samt den lön hon begärde. Mamma jobbade så bra att hon blev tillfrågad om hon ville ha en fast anställning. Det ville hon, om hon fick behålla samma villkor som när hon var tillfälligt anställd. Det fick hon.
Jag vet inte hur många kvinnor det är som precis fyllt 60 som blir heltidsanställda på sina egna villkor, men min mamma är en av dem. Hon gör som hon vill, lever som hon vill, och hon har lärt mig att göra likadant. Jag hade nog aldrig flyttat hemifrån ett år när jag var 17 och pluggat konst, eller rest ensam till Australien när jag var 20, om inte mamma gett mig självförtroendet att jag kan göra precis det jag vill.
Till saken hör att min mamma aldrig ansett sig vara, eller kallat sig för feminist. Och jag som kallat mig för feminist sen jag var 12 ser henne som den största och starkaste förebilden för mig. Vad man kallar sig spelar alltså mindre roll. Det är vad man gör som är det viktigaste.
Susanne är med i tjejjouren Tindra i Karlskrona.
