Hej, jag tänker berätta lite om min nyårsafton.
Iallafall. Den här nyårsaftonen hade jag väldigt mycket förhoppningar på, för att jag skulle fira med en kille och hans familj som jag varit på "G" med under hela sexan.
Jag hade eller, har, väldigt starka känslor för honom. Nyårsaftonen var hemsk, snedstreck underbar. De stunderna jag var med honom, själv, sprakade jag. Rent av strålade av glädje. Eller stunderna kanske man inte borde säga. Stunden.
Hans kusiner var också där. En kille vid ungefär 10 års åldern, en i 17 års åldern. Jag förstår att han var med den yngre kusinen, för dem hade trots allt åkt väldigt långt för att komma hit, men 'ndå.
Den yngre kusinen var tydligen intressantare än mig. När jag satt mellan dem, pratade de över mig. Som om jag inte fanns.
Hela den kvällen beundrade jag honom. Väntade på min stund. Vår tid.
Men den stunden kom aldrig.
Kramen kom inte på tolvslaget.
Nästa dag åkte jag och min familj därifrån. Och i baksätet satt jag, fylld av besvikelse. Men när jag kom hem så fylldes jag av ilska. Varför ska jag sörja över honom? jag hade gått och trånat efter honom hela kvällen. Väntat månader på att få se honom.
Och han visade inte ett tecken på att han tyckte om mig, inte änns som vän. Så jag bestämde mig för att skita i honom. Det fanns hundratals mer killar.
Så mitt nyårslöfte är att flörta mer. Och det tänker jag för fan göra!
Lägg till kommentar