I vissa ljus blir mina ärr otroligt framträdande.
Konstigt nog gillar jag dem. Jag vet att det kanske verkar helknäppt men jag tycker faktiskt om dem jättemycket ibland. De är så vackra. De flesta av dem buktar utåt och just därför blir så fina kontraster när ljuset faller i vinkel.
Eftersom de är ordentligt läkta sen flera år tillbaka har de ingen färg utan exakt samma nyans som min vanliga hud. Diskreta och osynliga för en del. Men jag ser dem så tydligt. Jag ser dem tillsammans med ögonblicken. Minnen som bara är mina, minnen som jag vårdar ömt.
Ärren är min hemliga skatt, bara jag kan tyda koden.
Det är inte ofta någon uppmärksammar mina ärr längre. Inga skygga blickar från flickor i min egen ålder på bussen, inget okänsligt stirrande när jag går i kortärmat på stan. Inga sorgsna blickar från medelålders damer som egentligen antagligen bara vill väl men som jag så instinktivt avskyr. Inga okänsliga kommentarer, eller försiktiga frågor om hur jag mår. Ingenting. Jag är som en av er nu. Vad jag känner är osynligt.
En del av mig tycker att det är skönt att helt okomplicerat kunna bära kortärmat. Att gå genom skolkorridoren utan blickar som förföljer mig. Att kunna träffa nya människor utan att någon känner sig tvungen att fråga vad jag egentligen har gjort mot mig själv. Ingen som drar förhastade slutsatser om hur jag är, hur jag mår eller hur jag beter mig.
Sen har vi den lilla, lilla önskan om att få vara sjuk och destruktiv.
Om att få släppa kontrollen och skrika på allmän plats, skada sig själv och lämna blod på golvet inne på skoltoaletten, om att få att få svälja piller efter piller (receptbelagt förstås) och tillslut få känna ingenting.
Önskan om att slippa låtsas vara som ni andra. Släppa ut allt det där som gör ont och inte bry som om konsekvenserna. Skita totalt i alla framsteg jag gjort, eller det friska liv jag byggt. Önskan om att gå tillbaka i tiden och bli den okontrollerade, arga, ångestfyllda 14-åringen som bara önskar sig döden.
Slippa allt vad ansvar heter och bara agera. Sätta rakbladet mot huden och låta ilskan härja lös. Tända cigarett efter cigarett och fimpa den mot handleden. Känna smärtan och förlora sig i ögonblicket, bara slippa tänka för en sekund.
Det vore så ljuvligt.
Men jag vet att jag inte kan ge efter för den där lilla, lilla önskning. Jag har mer att förlora nu, konsekvenserna är så mycket större och framför allt är jag inte sådär okontrollerad längre.
Men jag önskar så att jag fick vara det ibland.
Lägg till kommentar