Många är tvungna att kämpa, det är en del av livets gång.
Hur många gånger har man inte hört uttrycket " livet går upp och ner, likt en berg-o-dal bana."
Jovisst, alla utsätts för någon jobbig och tuff tid någon gång i livet, då de är tvungna att kämpa för sig. Antingen i skolan, hemma eller på fritidsgården. Och de flesta har då någon stans att smita. Bara lämna allt som känns obehagligt eller besvärlig situation. Glömma bort, få känna sig lyckliga, även om det bara är för en stund.
Jag är tyvärr inte en av de lyckligt lottade. Jag lever i en ständig kamp. En kamp mellan gott och ont, liv och död. Det är en kamp inom mig, som ingen utanför förstår sig på. Det är ingen som kan hjälpa mig ur den, ingen fredsduva utifrån.
Det är bara jag som kan bli kvitt den, den ondskefulla kampen mellan mig själv och anorexin.
De flesta tror att anorexi är något man själv utsätter sig för, något som bara självupptagna, kroppsfixerade, tonårstjejer blir drabbade av. Det stämmer inte! Vem som helst kan drabbas av denna fruktansvärda sjukdom.
Jag vill nu inte försöka anklaga någon för detta, men vårt samhälle är helt och hållet "out of control" det finns inget hälsosamt med alla dessa absurda dieter och kroppsillusioner om hur unga kvinnor, och även killar, ska se ut.
Mitt sanna liv är som bortblåst. Alla roliga saker jag en gång i tiden kunde ägna mig åt är nu en dröm jag knappast kommer uppfylla. Mitt liv är som uppslukat av alla tankar kring mat.
Och den strid jag utkämpar är för mig en gigantisk labyrint som jag aldrig kommer finna vägen ur. De två röster som finns inom mig drar i mig båda två. Ena dagen är den friska jag starkare, men vips så är jag tillbaka till utgångsläget, då anorexin har tagit över.
För er låter säkert detta helt galet. Hur kan man inte styra över sig själv? Hur kan man vilja se ut som ett skelett? Det är förståeligt, jag har själv ställt mig dessa frågor. Och jag kommer inte fram till något svar, för det finns inget.
Anorexi är en helt oförståelig sjukdom, men ändå drabbas så många av den. Hur är det möjligt?
Jag måste utkämpa min kamp varje dag. Det är någonting jag aldrig kommer ge vika på innan jag är frisk, även om jag ibland är nära att ge upp. Mitt liv är så mycket mer värdefullt än denna patetiska sjukdom. Jag har inte råd att spendera mer kraft och energi på den, när livet har så mycket mer att ge.
Varje dag kämpar jag för nästa, varje dag tror jag och ber för att jag är starkare. Att jag har en vilja som aldrig kommer att stoppas!
Och jag hoppas att alla tjejer där ute, även om det är små eller stora strider ni är tvungna att handskas med, att ni ALDRIG, ALDRIG sviker er själva!
Lägg till kommentar