Jag och mina syskon bråkar grymt ofta.
Och det är verkligen inte syskonkärlek, som det kallas om jag och mina syskon hotar varandra med kniv.
Idag grät jag hela dagen. Jag är känslig, men efter allt som hänt känner jag mig stark som har mod att våga stå kvar på benen.
Min bror frågade min pappa idag;
- Undra hur många knivar det skulle kunna få plats med i veronicas(mitt) huvud.
Jag minns inte vad pappa svarade men han stog på min sida iallafall. Han kallade mig norska hora också.
Jag sprang till toaletten och ville bara sjunka bort.. Det är där jag sitter och gråter.
Jag hatar att visa mig gråta för andra. Tonåren kan inte vara såhär.
Förut på skolan, var jag med några kompisar.. eller efter skolan hade slutat, men jag väntade på bussen. Så var min bror kvar också.
Också Lät vi som vi hade satt något i halsen, alltså det lät inte bra.. vi gjorde till oss.. jag pratade med han eller försökte göra det iallafall på det där viset. Han gick fram till mig, så jag började gå runt.
Hans kompis stoppade mig men jag puttade iväg honom, så jag gick fortare. Sen kom min bror närmre mig, så det enda jag kunde göra var att stå still..
Han puttade mig till ett fönster och slog in mitt huvud där. minst 8 gånger?
Ifall jag slår honom löst, efter allt han gjort på mig.. Slår han mig ännu hårdare.. slår jag han igen, bryter han antingen av mina fingrar, eller slår mig i magen.
Min mamma är död, och jag bor med min pappa. Jag har mer kontakter på internet än på verkligt. Jag brukar skriva med folk som är äldre, för dom ha lättare att förstå mig..
jag brukar aldrig prata om mitt liv, för det känns som om jag tar åt mig så oerhört mycket uppmärksamhet, tillochmed om jag berättar att min mamma är död, om dom frågar.
Jag har svårt att säga nej..
En gång skrev jag med en kille, vi gick så långt att vi träffades på riktigt. Vi hade sex, trots att jag är 13.
Jag kunde inte säga nej.
Lägg till kommentar