Hm, vart ska jag börja, jag kanske ska presentera mej först.
"Hej jag är en tjej, jag är ca 1,60 och väger ca 60 kilo."
Min bästa vän är en sjukt vältränad tjej på ca 45 kilo och vi är typ lika långa. Det känns inte så bra när hon säger, "vi väger ju typ 45 kilo?" och jag svarar "eeh, mhm...".
Jag har varit "knubbig" ända sen jag föddes, men det största problemet var att jag stöd-åt (åt istället för grät) när jag blev mobbad i ettan. Jag blir jämt så arg när jag tänker på att det var en annans fel att jag ser ut som jag gör!
Jag var liten, förstod inte när det tog stopp. Nu är jag 13 och jag har kämpat mot min vikt sen jag var 9, jag tränar 2 gånger i veckan men ska öka till fyra, jag äter rätt normalt. Men jag går upp väldigt lätt så jag måste jämt tänka på vad jag stoppar i mig.
Min storasyster (inte biologisk) kan äta på MCdonalds varje dag och fortförande vara super snygg och smal, det kan inte jag, förut tyckte jag att det var orättvist, men nu har jag insett att förutom det så är jag ganska perfekt, det är egentligen alla, fast alla har något som är fel med sej själva. Så jag har börjat träna och göra något åt mitt problem i stället.
så till alla som har någon kroppsnojja, tänk efter innan du börjar klaga, är ditt problem värkligen värt att klaga över. För den som nojjar, klagar eller uppmärksammar sitt problem på något annat sätt än att kämpa mot det har ju fallit för frästelsen att få lite fler komplimanger och känna sig lite mer värd.
Du som står emot och inte klagar eller nojar över problemet utan gör nåt åt det i stället är ju den starka i den här frågan. Så hejja dej, och dej, och dej, ja hejja alla som gör något åt sina kroppsnojjor!
Så du som läser det här och har tänkt efter och tänker göra något åt din kroppsnojja, säg detta tyst för dej själv 'hejja MEJ' för det är du värd!
Älska din kropp!
/Myzan <3
Lägg till kommentar