Jag är den där starka tjejen, som inte sminkar sig och pratar högre än killarna.
Jag är den som står upp för allt jag är. Trots att det tär på mitt självförtroende att höra taskiga saker titt som tätt, så gömmer jag mig under täcket med ett paket choklad när jag kommer hem. Det gör att jag kan le när något påpekar min stora näsa, mitt smutsiga hår och allt annat dåligt med mig själv.
Men det här inlägget har jag bestämt, ska inte handla om min kroppsfixering. För jag gillar ju mig själv trots allt.
Det här ska handla om en kille som jämt och ständigt brukade putta in mig i skåpen, som brukade fråga mig hur det kändes att slicka fitta. Han kom från en skola där han rökt, skolkat och varit bakfull till proven. Jag log och sa att det kändes jävligt bra, att han borde prova.
I början gjorde det ju inte ont i mig, när han påpekade att jag var sjuk för att jag gillade tjejer. Jag var ju säker på att jag inte var sjuk, att jag inte var annorlunda på något sätt, jag var helt enkelt säker på min åsikt.
Efter två veckor, överröst av kommentarer som att jag är äcklig och dum i huvudet, började jag ju tro det. Jag hade inte ens tänkt den tanken innan, men jag kanske var sjuk.
Människorna runt omkring mig som accepterade att jag inte kunde gilla killar, de kanske spelade ett spel. De kanske tänkte att de skulle låta mig vara, att jag skulle komma över det snart.
Plötsligt märkte jag att till och med min pappa frågade mig om jag tänkt att skaffa en kille snart. Jag blev så arg att jag välte ner porslinet från bordet, rev undan duken och sparkade iväg stolen.
På internet hittade jag dumma bloggar som skrev om hur sjukt det är med homosexualitet, att tjejer numera bara var flator för att passa in och få en identit på något sätt.
Jag kände mig som smuts, jag var smuts och jag gillade inte mig själv. Jag kanske skulle sluta.
Vad var det jag skulle sluta med egentligen?
Killen fortsatte att fråga dumma frågor, putta mig, säga elaka saker.
Då kom jag på vem jag var, jag var den starka tjejen. Det var han som mådde dåligt, inte jag. Jag mådde bra, jag hade vänner och familj som accepterade mig för vem jag var. Han fick inte förstöra mitt liv, bara för att han hade det svårt.
Så jag tryckte in honom i väggen, skrek att han fick suga kuk och slicka anal så gott som han ville, jag skulle aldrig bry mig. Ingen skulle någonsin bry sig om en så liten skit som han var.
Det visade sig att han mobbat många tjejer innan, och numera är det jag som hälsar först när vi möts i korridoren.
Lägg till kommentar