Vissa påstår att kärlek är fantastiskt och underbart, jag kan inte hålla med dom.
För mig är kärlek bara smärta och saknad, tjejen jag är kär i tycker inte om mig mer en som en vän, det vet jag. Hon är den bästa, finast, underbaraste, tro mig listan kan göras lång, men hon är den viktigaste personen i mitt liv, skulle hon dö så skulle jag också dö. Hon är personen jag lever för, jag skulle göra vad som helst för henne.
Som ni märker är det en tjej jag pratar om och det är en del av problemet, mina nära vänner, dom jag berättat för att jag är lesbisk, bryr sig inte om det (på ett positivt sätt, alltså dom ser mig inte på något annat sätt nu när dom vet att jag gillar tjejer), mina föräldrar vet jag att dom alltid kommer låta mig vara den jag är, och självklart låta mig ha vilken läggning det nu visar sig att jag har (dom har jag dock inte berättat för). Men sen har vi dom där personerna runt om kring, dom i min skola tex som alltid ska säga att vara homosexuell är fel och äckligt och använder bög lebba och gay som ett skällsord. Dom är jobbiga att behöva stå utmed varje dag.
