Jag fyller 22 år om tre månader och fjorton dagar och jag började tänka på min kropp, och kanske särskilt då min vikt, när jag var 15 år.
Det är mer än sex år av ångest.
Egentligen är jag lite emot att skriva om detta. Jag hatar allt som har med hud som inte är genomskinlig och kilon på en våg som alltid visar för mycket att göra. Jag tänker på det alldeles för ofta ändå och jag vet att jag inte är ensam om att göra det.
Det är lätt att ha en sund relation till mat och träning när man är smalare än de flesta andra och idrottar regelbundet för att man älskar det. Jag har alltid varit smalast i klassen. Jag dansade balett i tunn trikådräkt bland andra smala tjejer och jag var alltid en av de minsta.
Jag kan tänka mig att det fanns de som tyckte att det var jobbigt att se sin kropp i spegeln varje kväll och jämföra sig med sådana som jag. Och under alla de där kvällarna i spegelsalar reflekterade jag aldrig, inte en endaste gång, över hur min kropp såg ut.
Men så en dag, en onsdag, såg jag i spegeln att min mage inte var helt platt. När en kompis klagade över hennes tjocka lår så insåg jag att mina också var stora. Efter det så handlade nästan alla kvällar i spegelsalarna om någonting annat än de borde ha handlat om.
Vet ni, det är naturligt att kroppen växer och blir större när man är i tonåren. Det är inte många som har samma kropp när de är 15 år som när de är 20 år. Ändå är vi så många som förväntar oss just det, att samtidigt som man slutar växa på längden ska också allt annat förbli detsamma.
Jag säger inte att det är lättare för någon att se vågen addera kilo. Men för mig har det varit svårt att acceptera att jag inte längre är minst. Jag skäms otroligt över att jag har stoppat fingrarna i halsen. I början gråter man för att man vet att det är så fel, och sedan gråter man för att man inte kan sluta göra det.
Jag tror att vi är många som blandar ihop det där att må dåligt med det där skalet av hud som vi lever innanför och bär på. För det där att inte veta vem man är, det där att aldrig vara tillräcklig, det där att tycka så väldigt illa om sig själv fast man egentligen kanske inte ens vet varför, det handlar inte om att vågen visar några kilon för mycket eller att jeansen inte längre sitter som de en gång satt.
Det handlar om någonting där innanför, som också vi bär på.
Och jag vågar faktiskt lova att om man kan göra något åt det där som inte syns men som finns där innanför, då spelar kilon på vågen, jeansstorlekar, synliga eller icke synliga revben inte så stor roll. Och även om det känns onaturligt att tänka på, så ska livet faktiskt handla om något annat än just det.
Anonym
Anonym bloggar här www.merlangtanankarlek.blogspot.com
Lägg till kommentar