Att leva med någon som har makt över en tar både på krafterna och livslusten.
Hoppet om att en dag bli fri finns inte ens på världskartan. Jag har aldrig haft något val att kunna säga ifrån, aldrig förstått att jag förtjänat bättre. Att kunna välja och bestämma själv vad jag vill och inte vill göra har aldrig varit självklart för mig. Under min barndom har jag levt efter riktigt sjuka regler som har blivit till öppna sår, som aldrig kommer att läka.
Respekt? Du vet nog inte ens vad den är
Det är inte förrän nu, arton år senare jag har vaknat till liv och insett att man inte ska behöva leva som jag har gjort. Hur har jag orkat, hur har jag stått ut? Det är något jag aldrig kommer att få svar på.
Alkoholen har två sidor hos mig, ibörjan lättar all ångest och den får mig att tycka att allt är så lätt samtidigt som den drar ner mig längre och längre ner i det mörka hålet. För varje gång blir jag någons nya offer, ett nytt objekt och ännu mer söndersliten.
Allt det här är både sorligt och skrämmande. Att dag för dag bli utnyttjad, kränkt och hjärntvättad sätter sina spår i själen.
Respekt? Du vet nog inte ens vad den är. Du förtjänar ingen respekt alls iallafall inte från mig. Första gången du slog mig försvann den helt. För varje gång har jag hoppats att du ska sluta slå, kränka eller såra mig, men den dagen kommer aldrig att komma. Det kommer alltid att vara ett tillfredsställande behov för dig.
Jag har aldrig haft någon pappa och jag kommer aldrig att vilja ha någon pappa. Den dagen jag blir hel kommer jag aldrig att släppa dig nära.
Anonym
Lägg till kommentar