Hej!
Känner mig jättetöntig som ens sitter och skriver det här för egentligen för mig låter det bara som trams och egentligen är det kanske inget jag tror på. Men anledningen att jag ändå skriver är för att orden från främst min mamma men även andra som står mig nära. Deras ord fortsätter ringa i mig och kan inte sluta tänka på det så därför skriver jag i hopp om ett svar.
Egentligen kanske jag borde ta det helt från början så man kan få mer inblick. Jag vet inte om jag lider av en ohälsosam relation till mat eller någon form av ätstörning. Frågar man mig skulle jag snabbt svara nej och säkert dumförklara personen som trodde en sådan sak. Men de som står mig närmast framförallt min familj som såg mig växa upp har sätt mitt beteende och nu börjar de fråga/hålla koll igen kanske även oroa sig.
Egentligen har det alltid varit så, när jag var liten eller så liten jag kan komma ihåg så hade jag ett extremt behov av socker och kolhydrater. Var i stortsätt omättad på de, la i extra skedar obojpulver i glaset sedan jag var jätteliten, stora smörklumpar på mackorna. Smyg åt och tog av allt jag kunde hitta i skåp och skafferier. Klättrade på bänkar och annat för att få tag i det, gömde det ofta för familjen. Och tryckte i mig allt innan de skulle se eller få veta.
Det här beteendet såg de aldrig, jag kommer bara ihåg det. Kommer även ihåg tankarna jag hade. Jag hatade att jag var tjock, alla var smala. Hatade att jag åt allt det där men kunde inte motstå. Mådde dåligt för jag inte orkade springa och leka i samma tempo sam alla andra barnen och kompisarna. Åt bara mer när jag mådde dåligt. Allt det är smygätande och överätandet höll på från så liten jag kan komma ihåg 3-4 upp till jag var runt 14-15 kanske då beteendet ändrades. Det kommer jag mer in på senare.
En sak var alltid desamma när jag var liten. Jag var extremt kräsen i mat, åt bara vissa saker. Låtsas åt ofta när jag gick i förskola och skola, satt mest och petade i maten och kom med ursäkter. De började redan från att jag var väldigt liten kommer jag ihåg. Har även alltid haft väldiga magproblem och problem med tarmarna som man aldrig riktigt vetat vad de berott på. (Fick laktosfri mat upp till 9:an. Och på gymnasiet sa dom att jag verkade ha motorikfel i tarmarna och få lära mig vad jag kan och inte kan äta. Vilket gjorde att man tog bort mjölkprotein och gluten ur min kost)
I grundskolan kom jag på idén att börja göra smeter av olika slag till mellan mål. Kunde vara sockerkakssmet, chokladbollssmet eller liknande.
Detta höll på fram till jag gick i 8:an eller om det var straxt innan jag skulle börja 9:an. Då vart jag diagnosernas med. ADD + Impulsivitet. Då var det som alla tänkte att det är därför hon behöver mer socker och kolhydrater för att huvudet ska orka med. För när jag vart satt på centralstimulerande tillsammans med självhatet över att vara annorlunda, hatet över diagnosen och allt som hör dit till även ångesten den bidrog med.
Då vände helt mina matrutiner, allt hat jag kände över mig själv hur jag agerade under flera år kunde jag ändå ta ut på mig själv nu. På något sätt kunde jag äntligen straffa mig. ”Fan du har ätit dig fet du behöver fan inge” ”Äh du måste fan röra mer på dig det duger inte” ”Ge dig för fan ingen tycker om en fet människa, du måste gå ner i vikt och det är NU!” och tankar i liknande banor dök upp.
I och med att jag alltid hade ljugit om att jag ätit mindre än jag gjort under tidigare år var det inte svårt att ändra beteendet mot de som stod mig nära och istället ljuga om att jag hade ätit. ”Jag åt massor hemma så vill inte ha mat” ” jag är så mätt har redan ätit” ”Jag åt i skolan idag, åt massor” ”Nej men jag ska till mina vänner vi ska äta tillsammans”
Det var alla möjliga ursäkter och de runt omkring mig trodde på de. Familjen gick bara att lura ett par månader.
När de började se liknande beteende mönster i mig som min storasyster uppvisat många år tidigare.
När jag på mindre än 6 månader gått ner runt 30kg kan varit mer. Så började de försiktigt hålla koll på mig, de började känna igen många mönster och beteenden som jag uppvisade.
När min syster var runt 12-13 vart hon diagnoserd med bulemi.(jag är 4,5år yngre så var bara runt 7-8år när de började) Jag var den som nära sätt vad hon gått igenom, hur hon gjorde, hur alla lögner fungerade och hur verkligen allt gick till. Jag fick hjälpa henne att ljuga. Och jag tror att de kan ha varit en stor bidragande faktor att jag senare kunde dölja de. Hon höll på i flera år innan de upptäcktes.
I och med min systers tidigare problematik med relationen till mat tror jag att man snabbare kunde upptäcka det med mig även om hon kräktes. (Jag har aldrig någonsin kunna kräkas, kräktes första gången när jag var 20).
Under min värsta period så försökte jag äta MAX 2 nutrilettbarer om dagen. Klarade jag mig på en så var jag duktig. (under den tiden min familj upptäckte det). Jag ökade även min träning, jag jobbade som simtränare 2-4 dagar i veckan, försökte själv simma runt 4-6 pass i veckan. Vi hade 3 idrottslektioner veckan i skolan som jag tog som träningspass körde oftast styrke då. Samt att jag försökte vara ute och gå näst intill varje dag. (Det gick dock att dölja för sa att jag var med min bästa vän, de mina föräldrar inte visste var att hon också försökte gå ner i vikt så tillsammans var vi jämt ute och gick. Visade sig senare att u denna period utvecklade hon anorexia, troligtvis för jag började med svält sen fortsatte vi säkert trigga varandra)
Mina föräldrar hade haft sina misstankar om att jag misskötte maten men inge de var säkra helt på. De förstod de dock klart och tydligt när jag plötsligt fick stora blåmärken bara av att man petade på mig och på slutet rasade jag ännu snabbare i vikt. När mina föräldrar upptäckte så förbjöd dom mig att simma själv (fick fortfarande vara tränare). Tror även att både min simtränare och idrottslärare fick vete de för dom började begränsa mig. Sa att jag inte fick delta i allt osv. Samt att varje måltid skulle ätas med någon av dom, och att skolmaten och vad jag åt där fick jag mer detaljerat börja beskriva så jag inte kunde fuska. Ibland frågade de även mina vänner om jag åt.
Fick ett ordentligt uppvaknande när läkaren sa till mig att om jag går ner mer i vikt så får jag inte gå på ADDMedicinen och jag visste att jag absolut inte klarade av vardagen utan den. (Lider även av väldigt grov prestationsångest och extremt höga krav på mig själv som gör att jag ständigt lever under press och stress att vara bäst och att allt ska vara perfekt. Framförallt skolsituationer har varit de värsta och mest triggande)
Började äta helt normalt och bra kost under ett år ungefär. Sen kom en ny dipp period sakta men säkert krypandes för varje år som kom. (Eller vad man ska kalla det. En period där överätandet är mer dominerat). Detta har hållit på under flera år skulle jag nog säga.
Under sensommaren 2018 började mönstret ändras igen. Hade en otroligt tuff höst som kan ha varit starten i det hela då det lödde till extremt dåligt psykiskt mående. På 10 veckor gick både min mormor och morfar bort samt en till släckting. Även under dessa 10 veckor överlevde min kusin en lastbilsolycka utan en skråma (borde inte överlevt alls), min syssling överlevde en bilolycka trots 10 veckor i koma med bruten rygg, nacke krossad (främre delen av huvudet) samt om det var båda höft benen av. Sen ställer han sig upp ganska snabbt efter han vaknar och går därifrån. Sen var det den tredje bilolyckan det var jag själv som körde bilen fick skrotas och har fortfarande problem med rygg och nacke snart ett år senare.
Här omkring började jag än en gång slarva med maten. Efter eller under tiden alla dessa 6saker inträffade mellan 1 Augusti och 14 Oktober 2018.
Personligen så tycker jag inte att jag äter dåligt men de som står mig nära har än en gång börjat ifrågasätta mina matvanor. Tror att jag inte äter. Frågar om vad jag äter och när osv. (Nu mera bor jag själv så kan på ett helt annat sätt dölja om jag äter eller inte.)
Oavsett hur mina matvanor sätt ut har jag alltid hatat min kropp, alltid tyckt jag varit tjock. (Alltid varit stor, överviktig eller lidit av fetma enligt bmi). Dock inte alltid 100% rättvis då jag alltid även oavsett kost haft väldigt stor muskelmassa. (Haft fått och varit fet också självklart)
Men oavsett hur jag har sätt ut eller vad jag gjort har aven de närstående alltid klagat på mig. Då främst min mamma och syster klagar jämt på att jag är fet, du måste röra dig mer, du måste äta bättre. Gör si gör så. Även har de sätt i alla år hur de sätt ut, min syster har haft ätstörningar men aldrig varit överviktig sen hon var 12 skulle man ens nämna liknande ord till henne får hon tokspel.
Det vart en extremt lång text men vill berätta hur det ligger till. Det jag vill med texten är väl kanske att få svar. Vad ska jag göra? Jag själv ser ingen problematik i matvanor eller att de skulle vara någon ätstörning, men de omkring mig säger det till mig hela tiden. Så vill väl kanske ha svar om hur det är egentligen. Vad som klassas dit och inte osv.
Väljer att vara anonym helt, där av även en annan Mail.
Svar
Hej vad bra att du skriver till oss med dina funderingar! Du är viktig att bli lyssnad på.
Du säger att du hör av dig för att du funderar mycket på dina anhörigas ord. Dom känner oro för dig och ditt beteende kring mat.
Du skriver att under din barndom så kände du dig omättad och hade ett behov av socker och kolhydrater. Du berättar att du under den perioden åt mer när du mådde dåligt. Hur skulle du beskriva din barndom?
Du säger att detta beteende höll i sig till 8-9:an när du blev diagnostiserad med ADD. Du skriver att du kände mycket kring att få en diagnos och även fick centralstimulerande. Hur var det för dig? Fick du någon annan form av stöd?
Under denna tid beskriver du att dina matruitner ändrades igen och att ditt självhat ökade.
Sedan började din familj känna igen samma mönster hos dig som hos din syster. Du berättar att din syster var diagnostiserad med bulimi och att det antagligen var en bidragande faktor till att du hamnade i likande beteende.
Sedan beskriver du att du åt mindre och tränade mer. Du hade även en kompis i liknande situation och att ni triggade varandra.
Du berättar att dina föräldrar misstänkte att du missköte maten. Så dom började begränsa din träning och kolla hur och vad du åt. Hur blev det för dig?
Sedan fick du ett uppvaknande när din läkare sa att du inte fick äta din medicin om du väger för lite. Du skriver att du alltid har haft väldigt stora krav på dig själv. Var tror du det kommer ifrån? När började det?
Du beskriver att ditt beteende började ändras igen under sensommaren 2018. Du berättar att din mormor och morfar och en till släkting gick bort, jag beklagar sorgen. Sedan var två släktingar med om olyckor. Så det hände mycket på kort tid. Du beskriver att under denna period så började du även slarva med kosten igen.
Du skriver att oavsett vad så har du alltid hatat din kropp och din syster och mamma har klagat på din kropp och sagt att du borde röra dig mer. Hur har du mått av det? Tyvär så lever vi i ett samhälle där vi hela tiden matas i sociala medier och tidningar osv att en aldrig ska vara nöjd med sig själv. Och för dig får du även höra hemifrån att du borde förbättra dig. Det blir en stor påfrestning. Kunde du prata med din mamma och syster om det?
Du undrar vad du skulle göra. Du ser själv inget problem med dina matvanor. jag undrar hur du mår? Du beskriver flera situationer i livet där du kämpat med maten. Har du fått prata om det? Ätstörningar är en psykisk sjukdom och ofta är det symptom på något annat som en behöver prata om. jag skulle vilja veta om du fått prata med någon om hur du känner, inte bara frågor om maten.
Hör gärna av dig igen! Ta hand om dig.
Tjejjouren Ronja
