Okej jag har läst igenom vissa svar här och så, och inser att jag är nog lite för gammal för att vända mig hit? Men jag har ingen aning om var jag ska vända mig, jag är 19 år.Det jag kommer berätta nu har varit min hemlighet och bara min i något år, minst 1 max 2. Jag har aldrig berättat det för någon, jag nämnde det i förbifarten för mamma en gång i sommras. Jag fick en utskällning och jag drog snart ihop en lögn om att jag blivit frisk. Jag har nämligen bulimi. Och jag har alltid vetat om det, vad det är, men inte varför jag gör det. Jag hetsäter väl inte direkt men äter jag något onyttigt får jag grov ångest och måste bli av med det på en gång.

Jag vet inte vad jag ska göra eller vad jag vill att ni ska göra med informationen jag berättar, jag vill nog bara ha någon som förstår. Jag känner inte känslan att jag vill bli av med det, vilket är konstigt. Jag gillar själva grejen att spy. Jag har ingen att berätta det här för, det är en skam.

Jag bor hos min pappa nu med hans familj alltså inte med min mamma längre, och det dras ofta många skämt om bulimi. Om dom känner att de har ätit för mycket skojar dom om bulimi osv. Det är alltså skamligt att ha det och jag har ingen att vända mig till.

Jag står ofta och kollar på min kropp i spegeln innan jag ska sova och i hallen där de ser mig stå och kolla på min mage spänna den och se om jag har kvar mina magmuskler eller om jag fått för mycket fett. Klaga över vikten, jag är inte tjock det vet jag också. Men jag kan inte sluta. Det är inte konstant utan kommer i perioder en del perioder är jag helt "utan bulimin" men nu är jag inne i en bulimiperiod igen. Vi hade myskväll denna kväll som jag skriver till er, jag gick flera gånger och spydde upp det jag åt och har planer på att gå ut och gå/jogga 5 km innan frukost för att få bort eventuellt överflöd som jag inte lyckats spy upp.

Jag tror iallafall att det är bulimi jag har. Men vet som sagt inte vad jag ska göra, jag trivs men ändå inte. Jag kan tycka att jag kommit långt bara genom att skicka det här till er att "erkänna" det här trotts all skam. Men jag vet inte om jag är redo att göra något åt det...

Hej!

Du är absolut inte för gamal för att vända dig till oss. Vi som jobbar i tjejjouren pratar med tjejer i alla åldrar och med alla möjliga problem och vi har heller ingen åldersgräns.

Hoppas att du inte har fått vänta för länge på ett svar ifrån oss. Det är väldigt olika när vi svarar.

Vi vet att man aldrig blir för gamal för att behöva någon att prata med.

Vad modig du är som skriver till oss och berättar om din hemlighet. Det är tungt att bära på sådant ensam.

Det låter absolut som att du har bullimi. Det är vanligt med alla ätstörningar att de kommer och går lite grann. Ibland känner man sig frisk och ibland känner man sig sjuk. Det är också vanligt att det varierar hur man tänker om sin sjukdom. Ibland känner man kanske att det är något bra eftersom man vill bli smal, man kan tycka att det känns lite tufft och det kan också bli "skönt" att spy, träna mycket eller svälta sig. Att det blir "skönt" beror på våra funktioner i kroppen, vi får belöningar när vi tränar i form av endorfiner som är ett hormon som gör oss pigga och glada och ungefär samma sak händer när vi svälter eller spyr. Precis som allt annat som känns bra så kan svälten, träningen eller att spy bli som ett beroende.

Det märks att det är svårt för dig att prata om de här problem med tanke på hur din mamma reagerade när du nämnde det och på hur din pappa och familjen pratar om bullimi. Det blir ett stort steg att dela med sig av något så känsligt när det inte tas emot på ett bra sätt. Skulle du vilja kunna prata med dina föräldrar om din bullimi?

Hur reagerar människor omkring dig när du klagar på din vikt eller står och granskar din mage i spegeln?

Vad tror du det är som gör att det är så viktigt för dig att vara smal?

Du skriver att du inte riktigt vill bli fri från din bullimi och det är inte ovanligt.

Du får gärna skriva till oss igen och berätta mer om ditt liv. Det går bra att skriva till vår frågelåda eller till vår vanliga mail: tjejjouren.ronja@comhem.se

Vi lyssnar gärna på dig!

/Tjejjouren Ronja