Goddagens.
Väsentlig information- Jag är 15 år och skall börja gymnasiet till hösten. Har alltid haft vänner, aldrig trakasserat eller blivit trakasserad. Har en stark självkänsla eller vad man vill kalla det, vågar bära min stil och uttrycka min åsikt. Har växt upp i den övre "familjen Svensson" medelklassen. En bror, 12, som har klainerfeldts, vilket innebär tre kromosomer och som följd har det inneburit autism, regelbundna utbrott som uttrycker sig verbalt (ex. "jävla kvinna", "sugkvinna") och epilepsi. Ingen misshandel eller något övergrepp. Dock har min bror tagit mig på brösten och fittan ett flertalet gånger men jag tvivlar på att han förstår vad det innebär trots att klasskamraterna lär honom ett och annat om sex. Han började för ca tre år sedan.
Jag har mått dåligt i cirka fyra år. Dvs känner hopplöshet, trötthet, anstränger mig i skolan men bryr mig inte om resultaten av proven etc längre, allmänt nedstämd och har svårt för att känna känslor och empati.
Runt åttonde klass började jag att skära mig tills en kär vän upptäckte det. Hen har inte berättat om något för någon annan eftersom jag inte vill.
Började höra röster i våras (2017). De är oftast ett sorl av otydlighet eller upprepande av ord. De är aggressiva men ber mig inte att skada någon annan än mig själv.
Planerade att ta mig liv för några veckor sedan. Skulle skära upp handlederna på skoltoaletten. Dock tar det ca 2-4 timmar innan man dör. Skar mig endast då.
Vill fortfarande dö och planerar att köpa ut stark sprit och sömntabletter eller äta giftiga blommor.
Vet att självmord inte är svaret och att det kan bli bättre men är alltför otålig för att vänta. Det hjälper inte att umgås med kompisar (rösterna gör skriker högt då) eller att utföra något intresse (de hörs likväl då).
Jag tränar hemma minst en gång en i veckan för att få endorfiner.
Jag vill inte leva mer och har känt en konstant tyngd över bröstet i fyra år. Och vill absolut inte berätta för någon fast jag förstår att det kan krävas proffisionell hjälp om man hör röster som låter verkliga.
Vad kan jag göra? Vill berätta men läpparna fryser till is.
Vilka människor kan jag berätta för utan att mina föräldrar får reda på det? (har nära vänner men jag klarar inte av att någon skulle se mig i ögonen och veta allt)
Vilken tystnadsplikt har en kurator, umo (m.f om Ni vet några organisationer) i min situation. (Jag skär mig inte alltför djupt pga infektionsrisken).
Tack på förhand!
Svar
Hej!
Det är väldigt starkt av dig att skriva till oss med dina frågor! Du skriver att du har mått dåligt i ungefär fyra år men inte har klarat av att berätta för någon, så att du har valt att skriva till oss nu är ett stort och viktigt steg! Du är väldigt tydlig när du berättar vilka områden du upplever problem inom och det verkar som att du har insikt i dina problem.
Du skriver att du känner dig trött, nedstämd och att du inte längre bryr dig om resultaten av dina ansträngningar i skolan och att du inte känner något hopp för framtiden. Du skriver att du förstår att du skulle behöva stöd av någon professionell, vilket jag tycker låter klokt och visar att du förstår att du inte ska behöva må på det här sättet. Alla människor mår dåligt i perioder, men att du beskriver att du har mått dåligt under så lång tid och att du har planerat att ta ditt liv är tecken på att du skulle bli hjälpt av att prata med någon inom vården. Ibland när en har mått väldigt dåligt under lång tid så kan en känna sig som att det aldrig kommer bli bättre. Många som får en kontakt inom vården, som till exempel hos en kurator eller en psykolog, kan få mycket hjälp att komma tillbaka till ett bättre psykiskt mående.
Du berättar också att du tidigare brukade skära dig men slutade när en nära vän upptäckte det. Att ha nära vänner som en verkligen kan lita på är en otrolig tillgång och på sättet du beskriver din kompis verkar det som att ni kan ha den tilliten till varandra. Kan den här vännen kunna vara någon som du skulle våga öppna dig för?
Jag blir väldigt orolig när du berättar att du har planerat olika sätt du skulle kunna ta ditt liv på, så det gör mig glad att du säger att du vet att självmord inte är svaret på dina problem. Du säger att du är otålig för att du ska må bättre och det förstår jag eftersom du har mått dåligt under flera år. Att bära på de här tankarna och känslorna ensam under lång tid som du har gjort tär väldigt mycket på en person och jag tror att din börda skulle lätta väldigt mycket om du kände att du kunde dela dina problem med någon.
Du berättar också om din lillebror som har sjukdomar som gör att han uttrycker sig aggressivt både fysiskt och verbalt. Du skriver att du har tror att han inte förstår innebörden av sina handlingar. Ibland när en person inte kan ”rå för” det hen gör så kan en känna att det är svårt att bemöta de beteendena. Eftersom att du väljer att ta upp din brors handlingar i din fråga så gissar jag att du har tagit illa vid av dem. Det är verkligen okej om du inte känner dig bekväm med sättet han tar på din kropp eller när han kallar dig för elaka saker. Att han har medfödda problem som bidrar till att han har svårt att hindra sina beteenden eller förstå konsekvenserna av dem innebär inte att dina reaktioner blir mindre viktiga. Har du pratat med dina föräldrar om hur du känner när din bror gör de här sakerna? Jag blir också nyfiken på hur du upplever det att växa upp med ett syskon med dessa problem. En del personer som har familjemedlemmar med problem som kräver mycket tid och uppmärksamhet kan ibland känna att de inte får ”ta tid från dem” genom att prata om sina egna problem, är det något du kan känna igen dig i?
Om du skulle välja att prata med en skolsköterska eller kurator på din skola, kurator på vårdcentral, personal på Ungdomsmottagningen eller någon på Barn- och ungdomsmottagningen, så har den personen tystnadsplikt. Det innebär att hen inte får föra vidare det du berättar för hen till någon annan, som till exempel dina föräldrar eller andra vårdinstanser. Det finns dock lagar som gör att skolpersonal och vårdpersonal måste bryta sekretessen i vissa fall, som om de får reda på att du har blivit utsatt för ett allvarligt brott eller att du far illa hemma.
Om du väljer att söka professionell hjälp så skulle jag tipsa dig om att vända dig till någon av platserna jag nämnde. Där finns personal som är vana vid att träffa ungdomar som mår dåligt. Oavsett var du vänder dig så kommer den platsen ha personer som kan hjälpa dig att få den hjälpen som passar bäst för just dig. Jag tror att det skulle vara bra för dig att ha någon utomstående att prata med. Det kan ibland kännas enklare att prata med någon man inte känner än någon som står en nära
Du berättar inte så mycket om dina föräldrar i din fråga men säger att du inte vill berätta för dem hur du mår. Är det något som gör att du tror att de skulle reagera negativt? De flesta föräldrar bryr sig väldigt mycket om att deras barn ska må bra. En del kan dock reagera på en del saker som är de arga, när de egentligen är rädda och oroliga för sina barn. Är det något som du känner igen i dina föräldrar?
Även om du inte vill att dina föräldrar ska få kännedom om att du mår dåligt och har tankar på självmord så tror jag att det kan vara bra om du skulle dela det med dem.
Du skriver mycket om att du hör röster som uppmanar dig att skada dig själv och som stör dig när du försöker umgås med dina vänner. Det brukar ofta kallas ljudhallucinationer och kan ha en mängd olika orsaker, så det är svårt att säga vad som har orsakat dina baserat på den information som du har gett. Att söka hjälp av någon inom hälso- och sjukvården skulle kunna hjälpa dig att få större förståelse för vad rösterna beror på och hur du bäst kan hantera dem.
Här är ett par länkar till olika ställen där du kan söka stöd:
http://www.umo.se/Att-ta-hjalp/Ungdomsmottagning/
http://www.bup.se/sv/Hitta-Mottagning/Bup-i-andra-landsting/
På http://www.umo.se/Att-ta-hjalp/ finns också mer information om att söka hjälp på olika, hur sekretessen funkar och mycket mer.
Du kan också chatta eller prata i telefon med oss på Tjejjouren i hela Sverige. Du är såklart också välkommen att kontakta oss på frågelådan igen. Det finns en minst en jour som har öppet varje kväll i veckan och du kan kontakta dem oavsett var i landet du bor. Här hittar du en lista på vilka jourer som har öppet vilka dagar:
https://tjejjouren.se/kontakta-jour
Tack så mycket för din fråga, ta hand om dig!
/ Tjejjouren.se
