Hej, jag är en 14 årig tjej och under de två senaste åren har jag inte mått så bra.
Det startade när jag började i sexan och skolstressen ökade. När jag, som vanligtvis har bra betyg samt är en generell perfektionist, började ligga efter i ämnen så sjönk mitt självförtroende enormt.
I samband med detta började min brorsa stanna hemma från skolan pga grov depression och mina föräldrar riktade mycket av fokuset till honom.
Jag har aldrig varit en person som stått i centrum, och när mitt självförtroende sjönk så kändes det som att det enda sättet för mig att få bekräftelse var genom uppmärksamhet hela tiden. Så jag ljög om allt möjligt, hittade på roliga berättelser så att folk skulle skratta, hittade på en tjej från internet som jag låtsades gilla mig, bara för att sedan låta henne krossa mitt hjärta för att få sympati. Hemskt, jag vet.
Efter 2 år senare försöker jag fortfarande sluta.
Efter detta hände massa annat onödigt drama i min skola och bland mina vänner (har pratat med kurator om det, men kände mig inte riktigt trygg med den kuratorn) jag har mått dåligt över och när en av mina bästa kompisarna avslöjade att hon hade panikångest och att hon mådde så pass dåligt att hon skadat sig själv så exploderade min värld typ.
Jag försökte hjälpa henne och jag vet att hon är tacksam för det, men jag kände inte att jag hjälpte henne bra nog och pga skulden från detta började jag göra märken på min kropp, med t.ex rakhyvel eller hårsnoddar som jag spänner och släpper på min hud för att skapa röda märken. Jag har inte direkt blivit beroende av detta, utan gillar snarare hur det ser ut efteråt. Ingen vet om detta.
Nu nyligen så började min andra vän också vara nere och även om jag hjälpte dem och de båda mår bättre nu så kändes det så hemskt att inte kunna vara den vän man vill vara och någonstans kände jag mig arg för att jag aldrig fick stå i centrum och för att ingen någonsin såg hur jag mår/mådde.
Jag har dock inte bara känt mig ledsen, istället har det skiftat varje dag (eller t.o.m timme) från glad, ledsen till bara typ tom på känslor. Därför har jag inte heller känt att det var någon idé att ta mina känslor på allvar, för att det typ ändå bara är hormoner och sånt som gör att jag får humörsvängningar… Jag bara förstår inte hur de kan vara så kraftiga att jag vill skada mig själv.
Värt att tillägga är att jag också gått ner lite i vikt under denna tid och att min matlust har hoppat upp och ner. Jag har även alltid haft svårt att sova.
Nu kommer jag till det stora problemet (förlåt för lång text). Jag har äntligen kommit till en punkt där jag vet att jag kommer bli gladare och kan om jag vill bli en gladare och bättre person…. problemet är bara att jag känner mig skyldig varje gång jag är glad och har därför slutat försöka. Jag känner typ att jag inte förtjänar att vara glad eller att det är fel att vara glad och jag vet inte varför. Vad ska jag göra?
PS: Jag vill inte berätta detta för mina föräldrar, de är redan upptagna med att stötta min brorsa.
Svar
Hej! Tack för att du vänder dig till oss med din fråga.
Du skriver att du sedan sjätte klass känt av en ökad skolstress och att du på olika sätt önskar bli sedd av vänner i din omgivning. Du har varit i kontakt med en kurator som du inte kände dig trygg med och när din vän berättade om sin panikångest mådde du allt sämre.
Jag får känslan när jag läser din text att du verkar ha en tuff period, med flera personer i din närhet som mår dåligt. Du skriver att du kan känna dig arg över att du inte får stå i centrum, samtidigt som du känner att du inte vill prata med dina föräldrar för att de har din bror att tänka på. Kan det vara så att du har svårt att prioritera ditt eget mående när du har så många andra att tänka på?
Du skriver att du tidigare haft bra självförtroende men att det har blivit sämre i och med att du fått sämre betyg. Du skriver att du hittar på saker för att få uppmärksamhet. Skulle det kunna vara ett tecken på att du inte känner dig sedd och bekräftad för den du faktiskt är?
Du berättar att du gör märken på din kropp med hårsnoddar och rakhyvlar. Sker det vid särskilda tillfällen? Och har du funderat på om det finns ett samband mellan de stunder då du mår dåligt och när du gör dessa märken? Jag tänker att det kanske också är något värt att belysa om du skulle komma i kontakt med någon för hjälp och stöd.
Du skriver även att du har mycket humörsvängningar och att du tänker att det kanske beror på hormoner. Det är vanligt att humöret går upp och ner i tonåren, men det är inte nödvändigtvis orsaken till att du mår dåligt. Det finns många olika saker som kan göra att man inte mår bra, oavsett vad orsaken är så är det viktigt att du tar dig själv och ditt mående på allvar.
Jag tycker att det är bra att du har pratat med en kurator. Även om du inte kände dig trygg med den personen så kanske det finns möjlighet för dig att söka dig till någon annan? Det är inte alltid man får den hjälp man behöver från den första personen man möter. Kuratorer finns både på skolor, ungdomsmottagningar och på vårdcentralen, kanske kan du försöka att prata med en annan kurator?
Du nämner att du på sista tiden har börjat må bättre men att du inte riktigt upplever dig förtjäna att göra det, har du någon tanke om hur det kan komma sig? Utifrån det du skriver får jag känslan av att du är en ansvarstagande och omtänksam person som verkligen bryr sig om sina nära och kära. Det är värdefulla egenskaper att ha och som även du borde få riktade mot dig.
Hör gärna av dig om du har fler funderingar. Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se genom Örebro Tjejjour
