Hej, jag har under 2,5 års tid levt med ett självskadebeteende som har gått lite upp och ner ibland kan jag skära mih konstant varje kväll flera dagar i rad och ibland kan de gå veckor eller månader mellan. Men för ett halvår sen kanske så fick mina föräldrar reda på det då dom såg mina ärr på armen. Dom blev såklart oroliga och försökte få mig att prata med dom, dock gillar jag inte att prata ut om sånt personligt med en nära familjemedlem för det känns som de kommer bli svårt för dom att ta in. Just därför hade jag aldrig berättat hur dåligt jag mått för mina föräldrar.
Dom visar ju att dom bryr sig men det känns inte som dom tar mitt mående på allvar. För när jag föreslog till mina föräldrar att boka tid på bup sa min pappa "bup är ju till för dom som verkligen behöver mycket hjälp och mår riktigt dåligt" som om jag tydligen inte "mår så dåligt" enligt honom.
Så därför har jag mått sämre och skadat mig igen, jag har då velat ta det i mina egna händer och söka hjälp utan dom. Men problemet är att jag inte vet hur riktigt, vart jag ska vända mig eller nåt. Jag har under dom här 2 åren velat göra en undersökning för depression men vet inte heller hur, har bara gjort online test och dom är ju ändå inte fullt pålitliga.
Jag har ingen aning vad jag ska göra, vart jag ska vända mig eller nånting jag är helt oveten av vad jag ska göra.
Jag har velat prata med en kurator eller pshykolog också men aldrig vågat och har inte velat gå till skolkuratorn heller då jag inte litar på henne eftersom hon bröt som tystnadsplikt förut angående en tjejkompis till mig.
Men vad tycker du jag ska göra? kommer inte gå till mina föräldrar nu och säga att jag vill söka hjälp på bup eller så för dom kommer bara säga att det är onödigt så vad ska jag göra?
Svar
Hej!
Vad klokt och bra att du hör av dig till oss!
Du skriver att du har haft ett självskadebeteende från och till i ungefär 2,5 års tid och att du inte riktigt vet vem du ska prata med. Du skriver också att du inte vill prata med dina föräldrar för att det inte kändes att de tog ditt mående på allvar.
Det är svårt att säga exakt vem du ska prata med eller vad du ska göra. Jag tycker du verkar ha bra koll på vilka olika personer det finns att prata med och jag förstår att det känns dumt att prata med skolsköterskan med tanke på att du inte litar på henne. Men att du känner att du vill prata med någon om ditt mående visar ändå på att du är en stark person!
Vad jobbigt det måste ha varit för dig att dina föräldrar inte tog ditt mående på allvar och jag förstår att du inte vill vända dig till dem igen. Finns det någon annan som du känner att du hade kunnat prata med, kanske en kompis? Ibland kan det vara skönt att ha någon som vet om hur en mår. Om det finns en ungdomsmottagning i närheten där du bor kan du prata med dem. Där brukar det finnas kuratorer eller terapeuter som en kan prata med. Om det finns en kurator eller skolpsykolog på din skola kan du även prata med den, hur hade det känts?
Som du säger är också BUP ett alternativ, du kan antingen ringa dit för att prata eller boka tid. Du kan också vända dig till en tjej-eller ungdomsjour för att prata mer. Här kan du hitta en jour som har öppet när du vill prata: https://tjejjouren.se/kontakta-jour
Hoppas att du fick svar på din fråga och tack för att du hörde av dig till tjejjouren.
Ta hand om dig!
//Tjejjouren.se
