Hej, jag är 14 år och mår ärligt talat skit.
För typ 3 veckor sen fick mina föräldrar reda på att jag har skurit mig. Mamma bröt iprincip ihop och jag skäms så mycket över mig själv. Varför gjorde jag det liksom? Jag har egentligen det perfekta livet. Jättebra familj, några kompisar, bra hälsa osv. Men ändå så mår jag piss.
Jag har grov ångest, depression, självskadebeteende ( som jag försöker sluta med tho ), social fobi och en ätstörning. Och ärligt talat vet jag inte hur länge till jag orkar detta. Jag vill inte vara kvar här längre.
Vi hade bokat tid hos bup men jag blev så jävla rädd och vägrade gå.. jag går nu online terapi men känner inte att det hjälper. Jag har mått skit i typ ett halvår men så öppnade jag upp mig lite för mina föräldrar om hur jag mådde. Men problemet är att de nu tror att jag mår bättre, vilket jag inte gör, jag fortsätter gömma mina känslor för att jag inte vill tynga ned dem med mina känslor för att jag ser hur mycket det sårar dem. Hur mycket jag sårar dem.
Jag vill inte må såhär längre och har tänkt på om jag kunde börja på antidepressiva, jag vet bara inte om jag mår tillräckligt dåligt, andra mår ju sämre än jag liksom. Eller är jag till och med för ung för att göra det?
Förlåt om allt var lite rörigt och så, men snälla, hjälp mig.
Svar
Hej,
Så klokt att du skriver till oss! Det var inte alls rörigt! Och först och främst så är du väldigt modig som skriver hit och ber om råd! Du skriver att du har grov ångest, depression, självskadebeteende, social fobi och en ätstörning. Dina föräldrar fick reda på att du skurit dig för tre veckor sedan, och din mamma blev jätteledsen. Du har ett bra liv med fin familj och bra vänner, men mår dåligt i alla fall.
Det är inte ovanligt att må dåligt fastän man kanske tänker att livet egentligen är bra. Ibland kommer dessa jobbiga känslor utan att vi vet exakt varför. Det är omöjligt att jämföra med andras situationer. Det jag verkligen vill att du ska veta är att du kommer ALDRIG tynga dina föräldrar när du berättar hur du mår, det är jätteviktigt att de får veta så att de kan stötta dig i detta. Din mamma kanske mest blev ledsen över att hon inte hade sett att du mådde dåligt under så lång tid, att du varit så bra på att dölja det. Och såklart för att du skadar dig själv. Jag tycker det är viktigt att du är öppen mot dina föräldrar, de kommer vara dina stöttepelare, och de flesta föräldrar vill inget annat än att se sina barn må bra! Kan förstå att det kändes läskigt när det var dags för BUP, men tror att det kan vara en bra början för dig. Du är inte den första som avbokar sitt första möte med dem...det är ju klart ångestfyllt att veta att man ska tömma ur allt inom sig som får en att må dåligt. Men det är det enda som kan få dig på rätt spår igen. Att gå till botten med vad som framkallade dessa känslor hos dig. Att bygga upp dig igen.
Att börja med antidepressiva kan vara något du diskuterar med BUP, de kan informera dig om fördelar och nackdelar med antidepressiva. Det är ganska individuellt, för vissa fungerar det och för andra inte alls. Antidepressiva tänker jag inte att du ska börja tänka på ännu, börja med samtal på BUP.
Prata med dina föräldrar igen, tycker du det är jobbigt att prata med dem...så skriv ett brev istället. Berätta hur du mår, och att du vill komma vidare med det. De kommer att stötta dig och hjälpa dig längs vägen. Kom ihåg....du tynger inte dina föräldrar...du gör dem inte ledsna. De kan vara ledsna över situationen...men inte på grund av dig.
Du kommer klara detta steg galant! Skriv igen om du behöver mer prata eller undrar över annat.
Lycka till och kram <3
/Tjejjouren.se
