Hej! 

I detta mail fortsätter du den historia du började med i ett tidigare mail. Här skriver du om de övergrepp du har varit med om och hur du tagit dig vidare från det. Du tar upp en viktig sak i det, när du ställer dig frågan om det som hände dig var en våldtäkt eller inte- och att det definitivt var det, oavsett hur juridiken skulle döma. Att själv få definiera vad en har varit utsatt för är för många viktigt i en läkandeprocess- och en våldtäkt är när någon haft sex med en mot ens vilja, oavsett hur rättssystemet sen dömer!

Du berättar också om en episod i ditt liv då en chef har uppträtt på ett mycket oprofessionellt sätt mot dig och om din därefter kommande sjukskrivning. Du tar upp att man ska följa sin intuition- och att om man upplever något som obehagligt så finns det förmodligen en anledningen. Det är väldigt klokt skrivet av dig- att lyssna inåt på hur man mår är väldigt viktigt och man måste våga lita på den rösten.  

Du avslutar ditt brev med att fråga om det som hänt dig är ditt fel- och som du skriver innan så är det inte ditt fel! Varken våldtäkten, din ptsd eller din chefs trakasserier är ditt fel och du bär absolut ingen skuld i det. Det är de som har gjort fel mot dig. 

Tack igen för ännu ett fint och starkt mail. Jag tror att det kan hjälpa många att läsa dina starka ord. Du skriver på ett fantastiskt sätt, både rakt och poetiskt. 

Ta hand om dig!

/Stockholms Tjejjour 

Hej!Nu är jag tillbaka med andra delen i min "följetong" och självläkande. Eftersom jag börjar närma mig 24 har jag hunnit bearbeta och få perspektiv på det jag varit med om, och förhoppningsvis kan jag hjälpa någon med detta brev, eller i alla fall inge en lite smula hopp.I förra brevet berättande jag om hur jag gått vidare ifrån alla år av mobbning och hur jag lyckades skaffa mig en stabil självkänsla, trots mitt livslånga funktionshinder.Nu tänker jag berätta om det övergrepp jag utsattes för, och hur jag lärde mig att gå vidare från det.Tills för bara något år sedan hade jag omedvetet förträngt händelsen. Hjärnan fungerar så vid kris och jag kommer att återkomma till det senare. Det här är första gången jag berättar så här detaljerat om de sm hände, och jag hoppas att det kan hjälpa någon därute.Det var under sommaren 2007, jag och hunden var på väg till cykelverkstaden med min punkterade cykel. Det luktade regn. Jag minns den lukten mycket väl. Det luktade sommar och nästan lite spöklikt på samma gång. Ljudet och lukten av regn är det jag minns starkast av händelsen. Jag har fotfarande minnesluckor, så ni får ha överseende med att texten kan bli lite hoppig.Vi stötte på en man som ville hälsa på min vovve. Min hund var väldigt social och stabil, så det gick väl bra. Vi började småprata och mannen sa att han var här som gäststudent från Bolivia för att skriva en avhandling. Jag har ganska lätt för att spontanprata, kanske beroende på att jag ofta stöter på folk som vill hälsa på min hund.Det är klart att jag, efter en stund, upptäckte att mannen var skum. Det var något med hans röst och utstrålning som jag inte kan sätta fingret på. Men på något sätt insåg jag ändå precis vad som höll på att hända.Jag vet faktiskt inte varför jag stannade. Varför jag inte bara gick vidare, eller försökte ta mig till ett folktätare ställe. Förmodligen för att min hjärna insåg att det var omöjligt. Med en punkterad cykel och en massa bök skulle jag helt enkelt inte ha hunnit undan.Och samtidigt var mannen vansinnigt manipulativ. Jag kom på mig själv med att inse att jag inte hade en aning om ifall han var beväpnad. Eller hade medhjälpare. Jag minns heller inget tidsspann. Jag tror att jag blev mentalt paralyserad. Kanske försökte jag bara vinna tid.Jag minns inte hur det gick till när han släpade in mig i skogen. Jag minns inte speciellt mycket av själva våldtäkten. Det enda jag minns är att jag tänkte att jag på inga villkor fick komma ifrån min hund. Jag fokuserade mer på att skydda min hund än på att skydda mig själv. Det handlade väl om någon form av överlevnad.Jag har bara beröringsminnen från våldtäkten och det kan nog bero på att mitt ansikte var nedtryckt i marken. Jag minns hur jag gjorde motstånd när han brottade ner mig, men sedan frös i hans grepp. Hur han slet av mig byxorna, satte sig över mig och höll fast mig. Känslan av hur den äckliga människan kom in i mig, kom i mig, hur jag var som låst i en annan värld. Det enda som fanns i mitt huvud var att hålla min hund lugn. Skulle min hund ha försökt skydda mig skulle han förmodligen ha blivit ihjälslagen.Det var det det handlade om för mig. Liv eller död. Rädslan för att bli ihjälslaget, för att han skulle vara beväpnad.Så nej, jag gjorde inget motstånd. För jag visste att det inte skulle hjälpa. Det är det här som är grejen med psykopater, som jag så här i efterhand förstått att han var. Psykopater har undantag i rättssystemet. De kommer undan med vad som helst, eftersom de, enbart genom tystnad, kan kontrollera sina offer till lydnad. Jag insåg inte ens vad som egentligen hade hänt, förrän efteråt. Så var detta våldtäkt? Juridiskt sett, nej, troligtvis inte. Rätten skulle behöva tusen fler bevis för att jag inte ville. Och manipulation räknas inte. Nästa fråga. Var det våldtäkt? Ja, i allra högsta grad. Med eller utan lagar. Han visste om att jag var instabil. Jag var 16 år, jag var ett barn, han var i fyrtioårsåldern. Visste han om att jag var rädd? Att jag inte ville? Ja, klart som fan att han visste! Män är inte korkade, som rättssystemet tycks tro. Han hotade mig, fast indirekt. Han pratade om hur tät skogen var, hur skönt det var att hitta ett ställe där vi kunde ge ifrån oss ljud utan att någon hörde oss. Det fanns hot i hans röst. Det var en fasthållning. Det var upprepade uppmaningar att jag skulle slappna av. Att det var ok, att ingen skulle upptäcka oss. Det var jag, som var paralyserad av rädsla och hat. Som skyddade mitt huvud av rädsla för slag, som försökte stänga av smärtan. Det var garanterat en rå och fullständig överfallsvåldtäkt. Och inga lagar i världen kan lura i mig något annat.Jag minns inte hur det slutade. Jag minns inte hur jag kom hem. Men min hund vägrade att gå i närheten av den platsen igen. Tvärvägrade. Han mindes vad som hänt. Det gjorde inte jag. Det här är ett tillstånd kallas för dissociativ amnesi, vilket innebär hjärnan, i överlevnadssyfte, stänger av vissa, mycket svåra och påfrestande minnen. För omgivningen yttrar sig detta genom att personen inte kan komma ihåg traumatiska eller extremt stressfyllda händelser, t.ex. situationer som inger överväldigande skam- eller skuldkänslor, i det här fallet den våldtäkt jag utsattes för. Minnesnedsättningen är varierande men bestående angående händelsen.Detta hade jag naturligtvis ingen aning om, och när chocken lagt sig hade jag helt plötsligt ingen aning om varför jag mådde dåligt, kände obehag inför att promenera förbi stället, var livrädd för killar, etc.Detta var också den absolut första sexuella upplevelse jag hade. Och även om jag aldrig någonsin kände skuld över det som hänt, så kände jag mig äcklig. Det kändes som att en del av honom fanns kvar i mig, som en äcklig parasit som inte ville försvinna. Så för att hantera situationen började jag svälta, dock gick det aldrig så långt att jag utvecklade en riktig ätstörning. Jag kände mig bara allmänt äcklad av att saker KOM IN I MIG, oavsett om det genom vilken öppning det var. Jag började skära mig i benen, i hopp om att allt det där äckliga skulle rinna ur mig med mitt blod och började även använda sex som ett självskademedel. Jag ville försvinna. Renas.Men jag mindes aldrig vad som fick mig att känna mig äcklig, förrän min kille ville testa en ny sexställning. Då mindes jag plötsligt vad som hänt, även om jag inte mindes händelsen. Min pojkvän, som jag fortfarande sällskapar med, är fantastisk. Han har haft ett sådant tålamod med min rädsla och tagit allt i min takt.Men jag förträngde händelsen igen. Ända tills det gick överstyr på riktigt.Jag började arbeta ett halvår efter studenten. Jag trivdes med mitt jobb. Jag trivdes med mina kollegor. Och till en början trivdes jag även med min chef. Innan jag fattat vad han var för människa.För om mannen som våldtog mig var psykopat, var min chef psykopat X 100 000 000. Och han hatade mig. Varför? För att han var en vit, kränkt man. En patriark. Ett gubbslem. Och för att min existens tyckes hota honom. För det är inte korrekt att en funktionshindrad tjej kommer direkt från gymnasiet och utan utbildning börjar arbeta på ett hundpensionat där hon älskas av alla kunder och gör ett betydligt bättre jobb än sin manliga kollega. Det är inte korrekt att folk hellre vänder sig till den funktionshindrade kvinnan för att få hjälp, än går och pratar med den manliga chefen. Det är inte korrekt att den funktionshindrade kvinnan kräver respekt, kräver utrymme och kräver att bli lyssnad på.Så min chef började trakassera mig. Rejält. Utan att jag först insåg det. Det skedde inte direkt, utan indirekt. Jag var för duktig. Som kvinnan borde jag helst göra som jag blev tillsagd och sedan hålla käften. Då mycket kritik jag fick som jag aldrig förstod, blandat med alla de gånger han höjde mig till skyarna. Och till slut gick det för långt. Det förvandlades till verbal sexuell trakassering. Han angrep min kropp och min sexualitet, verbalt. For no reason. Och det blev droppen. Ett par daga senare drabbades jag av en posttraumatisk kollaps. Jag utförde fruktansvärda handlingar som jag inte minns och som jag inte vill berätta här, men det hela slutade med ett krismöte mellan mig, min chef, min kollega och min kontaktperson.Och det hela handlade i princip om att min chef tvingade mig att berätta om våldtäkten och sedan ägnade två timmar åt att tala om varför han visste att jag ljög om den. Varför det jag sa inte var sant. ¨ Varför jag istället var psykotisk, instabil och inte förtjänade att vara där. Att JAG var orsaken till att allt kollapsat.Han rubbade allt mitt förtroende för mänskligheten. All min framtidstro. Och Jag lämnade arbetet i tron, inte att jag hade inbillat mig allt, men att jag höll på att tappa kontakten med verkligheten. Jag sjukskrevs ett halvår framåt, psykiatrin kopplades in och jag fick för första gången bearbeta mina känslor.Och idag är jag starkare än någonsin. Jag har inga fler motgångar i mitt liv som jag inte tror att jag klarar av. Jag har en framtidstro, och framför allt vet jag varför min chef gjorde som han gjorde. Han var rädd för att ses som sämre än en kvinna och därav benägen att trycka ner mig till fotknölarna. Han har sabbat allt mitt förtroende och jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna lita på en chef igen. Men trots det är jag starkare än honom.Och jag vill att rättssystemet blir mer inläst på saker som dissociativ amnesi. Jag vill att begreppet blir allmänt känt när brott ska utredas. Jag vill att skammen ska försvinna.Tipsen till ER, mina kära systrar:- Låt saker och ting ta tid! De måste får göra det. - Ni vet vad som är rätt och vad som är fel. Oavsett vad andra säger. - Få inte panik om ni får minnesluckor. Acceptera dem. Bearbeta dem långsamt. Det är en naturlig reaktion. Försök aldrig tvinga fram dem. - Min chef var en psykopat. Psykopater skiter fullständigt i andra människor. Det var inte mitt fel att min chef betedde sig oproffsigt. - Lita på er intuition. Upplever ni obehag finns det förmodligen en anledning. Förneka eller förminska inte era instinkter. - Jag hoppas verkligen att ni slipper utsättas för samma sorts chef som jag hade. Men OM ni gör det, våga se mönstret på en gång. Våga prata med någon om det. Våga vända er till t.ex. arbetsjuristen och fråga om beteendet är just. Låt det inte gå lika långt som jag gjorde. - Acceptera ALDRIG trakasserier på arbetet! Någonsin! Jag kan inte ge som många konkreta tips, men jag ville ändå berätta min historia för att visa att det går att ta sig tillbaka. ¨ Jag är inte helt återställd. Men jag jobbar på det. och det går framåt. 7 För det var faktiskt inte mitt fel.Varken våldtäkten, min PTSD eller min chefs trakasserier. Eller hur?