Hej! 

Tack för ditt mail! I ditt mail så ställer du ingen fråga, utan berättar din historia. En historia om vad som har varit och var du är nu idag. Det låter som om du har gått igenom mycket och har haft det tufft- men du säger att du valde att inte ge upp. Det låter otroligt starkt. 

Du säger att du vänder dig till dina yngre systrar- och att du vill inge en smula hopp. Det är så starkt och fint av dig att vilja med dig av din historia, för att kanske hjälpa någon annan. När man går igenom något jobbigt kan man ibland känna sig väldigt ensam- och då en berättelse som din vara tröstande!

Tack för ditt fina mail! Tack för dina underbara tips. Du är så klok och stark och det är alldeles fantastiskt att du sträcker ut en hand till dina systrar så här. 

Ta hand om dig!

/Stockholms Tjejjour 

Hej!Jag har ingen fråga. Jag är snart 24 år och har bearbetat mina trauman så långt som det är möjligt. Jag är inte läkt, inte färdig, inte hel. Men jag har nått så långt som tiden har tillåtit mig. Resten ligger på framtiden.Nu vänder jag mig till mina yngre systrar, och berättar min historia, och konsten att läka för att förhoppningsvis inge en lite smula hopp. För kan jag så kan ni.Min historia kommer att delas upp i flera individuella epoker, annars kommer mailet bli alldeles för långt. I det här mailet kommer jag att fokusera på min skoltid, som kantades av mobbning, trakasserier och psykisk ohälsa. Det här blir förmodligen en ganska luddig bit, då jag lagt i stort sett allting bakom mig, men det är ju faktiskt ett bevis på hur mycket bättre saker och ting kan bli, med tiden.Jag mobbades svårt genom hela låg-och halva mellanstadiet. Med allt vad det innebär. Slagen. Utfrysningen. Blickarna. Orden. Hånen och ryktena. Killarna som tafsade på mig. Och jag som blev fullständigt isolerad under hela min skolgång.Jag har en hjärnskada som medfört symtom som liknar dem vid ADHD. Jag var hopplös att ha att göra med och folk var helt enkelt rädda för mig. Och det var väl därför mobbningen började. För att lärarna inte kunde hantera mig och för att ingen terapi hjälpte. Detta var på tidigt nittiotal och ingen tablettbehandling, typ concerta, fanns ännu att ge. Så jag var ett ständigt föremål för konflikter, möten och anpassning och fick en tidig stämpel, vilket gjorde att jag själv oftast fick skulden för det jag utsattes för av mina kamrater. Där skedde det första felet. Ingen åttaåring ska någonsin, oavsett handlingar, behöva ta ansvar för en sjukdom som hen inte styr över. Det är de vuxnas ansvar. Det är aldrig barnets fel att hen blir föremål för konflikter mellan lärare och föräldrar. Det är läraren och föräldrarna som bär det ansvaret. Barnen ska i första hand lyssnas på och inte lyssna. Så var inte fallet här. Jag föll mellan stolarna. Jag hördes inte. Min åsikt hördes inte, när min lärare konstant grälade med mina föräldrar. Det finns ingenting att göra åt det. Men mitt budskap till alla därute: Ni är barn. Ni är inte färdigutvecklade. Ni kan inte alltid ta ansvar för er själva i alla lägen. Det är därför vuxna finns för att ta ansvar för er. Och att de misslyckas med sin uppgift kommer aldrig någonsin att bli ert fel.Med året blev jag allt mindre utåtagerande och vände mig inåt istället. Det gjorde visserligen att jag blev lämnad ifred, men jag lyckades fortfarande aldrig finna förtroende för mina klasskamrater, trots att de nu vågade ta kontakt med mig. Jag var livrädd för att bli lämnad, sviken, lurad. Så jag undvek dem.Jag var livrädd för all mänsklig kontakt. Även om mobbningen upphörde i mitten av 6an lyckades jag aldrig bygga upp någon trygghet till mina kamrater. Jag var inte intresserad av deras intressen, min ADHD gjorde det omöjligt för mig att hänga med i deras samtal och umgänge och av dem´n anledningen fann jag det bäst i att vara ensam. Vid det här laget hade jag lyckats hitta ett par vänner utanför skolan men det skulle dröja tills jag var 15 år innan jag på allvar vågade släppa en nära vän inpå livet. Och de vännerna kom inte från skolan. De kom utifrån. Och jag kan tala om att jag och dessa underbara tjejer har fortsatt kontakt, även om vi bor i olika delar av Norden. Avslutningen i nian blev en nystart.Med tiden dök det upp lite folk här och där. Folk mognar med åren och ALLA människor vill en faktiskt inte illa. Jag skulle behöva tre år i gymnasiet för att på allvar känna tillit till andra människor igen. Jag har helt enkelt fått lära mig tecknen för när någon går att lita på. Och hur jag gjorde handlar egentligen bara om en sak: erfarenhet.Mobbningen påverkar mig inte alls idag. Och det är viktigt för mig att berätta. Att ingenting av det jag utsattes för för tio år sedan har lämnat några djupare sår. Jag har gått vidare. Jag har gjort mig av med alla negativa spår av den. Hur gjorde jag det? Svaret är att jag valde mig själv framför andra. Jag valde ensamheten framför att rätta mig efter klassens destruktiva normer. Det var det värsta tänkbara att utsätta mig för. Och det är det bästa val jag någonsin gjort. Många gånger tänkte jag avsluta mitt liv. Många gånger stod jag till och med på taket. Men jag hoppade inte. Och när jag inte hoppade gjorde jag själv ett aktiv val. Valet att inte ge upp. Att inte ge efter för smärtan.Visst låter det enkelt? Jag lovar, det var det inte. Det finns ingenting "enkelt" med att utsättas för mobbning i vardagen. Det finns ingenting enkelt med att motstå den dagliga längtan efter att hoppa. Men det fanns en sak som var enkel. Jag blev uppmanad att ta mitt liv ett antal gånger. Och mitt val var egentligen inte att leva. Mitt val var att inte ge mobbarna rätt. Att inte låta dem trycka ner mig till den sista utvägen.Istället svalde jag allt de sa om a jag var konstig och annorlunda. Jag svalde skratten och hånen. Och det gjorde mig stark. För jag var inte misslyckad. Jag var konstig. Jag var udda. Jag var inte bra på någonting. Jag hade ingenting att vara stolt över. Förutom att vara just annorlunda. Och det annorlunda blev mitt kall. Det blev min hemlighet. Hemligheten som gjorde mig speciell. Och det blev min överlevnad.Mobbare säger inte att "offret" är annorlunda för att de faktiskt tycker det. Mobbare säger att offret är annorlunda för att OFFRET ska tycka det. För att OFFRET ska lura sig själv. Och jag motarbetade mobbarna genom att svälja konceptet. Genom att acceptera att jag var annorlunda. Och genom att göra mig så annorlunda det bara gick. För i samma stund som jag själv accepterat att jag var annorlunda slutade orden bita på mig. Deras glåpord betydde ingenting längre. De själva betydde ingenting längre. De kallade mig ful och äcklig. Jag insåg att de helt enkelt inte såg min förtrollade skönhet. Jag antog rollen som den fula ankungen. Och min uppgift var att aldrig någonsin avslöja att jag var en förtrollad svan. Det var en för vacker vetskap för att de skulle förtjäna den. Istället fokuserade jag på det jag var bra på, det jag tyckte var roligt. Jag avslöjade aldrig att jag planerade en solosång på skolavslutningen. Istället började jag aktivt vara snäll och omhändertagande gentemot tjejen som var allra värst. Absolut inte fjäska. Bara bete mig som att ingenting någonsin hade hänt. Som för att visa henne att jag faktiskt inte sjönk till hennes nivå. Resultatet blev att ledartjejen bytte skola med svansen mellan benen och jag gick.Jag är fullt medveten om att det inte fungera på samma sätt idag. På den tiden jag gick i mellanstadiet fanns inte facebook och internet användes inte på samma sätt som idag. Vad som däremot fungerar likadant är människans psyke. Och jag lyckades faktiskt nå en punkt då jag var immun mot allt som sades och gjordes mot mig.Löste det mina problem? Knappast. Men det hjälpte mig att stå ut. Det hjälpte mig att bygga upp min identitet. Att LÅTSAS att jag var annorlunda, så till den milda grad att jag själv trodde på det. Att jag blev den där asfaltsblomman som blommade ut och som växte upp till en stabil människa. Jag vet inte ens hur jag gjorde för att bearbeta mobbningen. Jag bara gick vidare.Idag är jag fullständigt öppen om mitt funktionshinder. För det finns ingenting som är mer tragiskt att skämmas över. Min hjärnskada är bland det första jag berättar för folk. Varför? Jo, för då har jag stämplat mig själv innan någon annan hunnit göra det. Då möts jag av mod och beundran, istället för fördomar och hat. Och då är de flesta människor tillräckligt smarta för att bara hålla käften. Så de snabba tips jag har är:-Älska dig själv, oavsett vad. - Älska allt som är "fel" med dig. Älska dina brister. De gör dig mänsklig. -Tillåt folk att skratta elakt- det gör dig starkare, om du tillåter dig själv att bli stark. - Göm dina hemligheter, om det får dig att känna dig speciell. -Skapa överlevnadsinstinkter. - Mobbarna tror inte att det är något fel på dig. Mobbarna försöker få DIG att tro att det är något fel på dig. - Mobbarna kanske tror att du är annorlunda. Visa dem då hur stolt du är över att vara annorlunda. - Apropå näthat: Ta ALDRIG åt dig av folk du inte känner. Ignorera det. Även om det handlar om bildspridning. Polisanmäl på en gång. Även om "det var du som var du och söp dig medvetslös". Hur många har inte gjort det? - Om du kan stå upp och säga till någon annan att det inte var henoms fel att hen blev våldtagen, kränkt eller vad det nu var, då måste du också kunna stå upp och säga samma sak om dig själv. Självhyckleri är nämligen det mest destruktiva som finns. Du bär inte större skuld för att du blev våldtagen än vad tjejen i Tensta gjorde. Inte mer skuld än Göran Lindbergs offer. Ingen kränkning du någonsin utsatts för kan någonsin vara ditt fel.Det har jag insett och det tog mig många år att inse det. Nästa gång jag skriver tänker jag berätta om de två mest kränkande sakerna jag utsatts för; Våldtäkten och "Den andra Våldtäkten" och hur jag gick vidare från det. För ja, det går faktiskt, det också. Och har jag hjälpt någon enda människa att älska sig själv lite mer så har jag precis fått världens finaste Alla Hjärtans Dag-present!Kram på er alla!